”Kojas lite trött, pappa”, sa Korvas efter dagis igår. Hon är nästan alltid glad när jag kommer och hämtar henne och alltid mitt uppe i någonting, men ofta är hon slutkörd och trött. Det här med dagis och lekar är ingenting hon gör halvhjärtat. Hon går all in varje dag, kan man säga. Jag kommer som en påminnare om att dagen på dagis har tagit slut, och först då tillåter hon sig att känna efter i kroppen och kommer fram till att hon faktiskt är trött. Dagis är också ett jobb. Så på vägen hem, nuförtiden, händer det inte alltför sällan att hon vill sitta i vagnen och ta igen sig.

Och så sitter hon med slumrande ögon och bara tittar och andas tungt. Ibland samlar hon nödvändig kraft för att orka påpeka någonting, om det är någonting oerhört viktigt som måste påpekas – en fågel i skyn eller en sol som har gått hem. Annars förblir hon tyst.

Då vet man att det inte kommer att bråkas när vi ska in i porten. Hon kommer lydigt att följa med, vänta när jag kör ner vagnen i källaren, hålla upp armarna för att bli upplockad och sedan trycka sig mot kroppen på mig, med ena handen mot min kind, när jag bär upp henne för trapporna.

Har jag tur kommer hon att viska ”min pappa”.