Jag gjorde ett stort misstag i förrgår. JÄTTESTORT. Men det var inte förrän igår som jag förstod vidden av det. Jag lät Korvas sova inne hos mig.

Hon vaknade på natten och skrek inifrån sitt rum och jag var för trött för att orka hålla på, så jag plockade bara upp henne och tog henne med mig. Hon tystnade så fort jag höll henne mot kroppen, och när jag lade henne i sängen tittade hon upp med stora vakna ögon. Det var ögon som tillhörde någon som inte ville sova, någon som visste att den var med om någonting alldeles speciellt. Jag trodde att klockan var relativt nära uppstigning, kanske fem halv sex eller så och att det säkert inte skulle skada att hon var hos mig någon timme bara. Okej, jag kanske också tyckte att det kändes rätt mysigt att ha henne hos mig en stund. När jag var bortrest avslöjade Lisa att hon hade plockat med sig Korvas en natt, så varför skulle inte jag kunna göra detsamma, nu när Lisa är bortrest?

I själva verket kan inte klockan ha varit så mycket som jag trodde, för återstoden av natten tycktes vara förevigt. Det var en märklig natt, nästan som när man har feberdrömmar. Varje gång jag öppnade ögonen låg Korvas placerad på ett nytt sätt, alltid vaken verkade det som. Ibland hade jag hennes fötter i ansiktet och ibland låg hon och stirrade på mig och drog mig i polisongerna och i håret. Vid något tillfälle var det mina fingrar hon drog i, ett efter ett. Om en vanlig natt är som en jämn slät yta så var den här som ett collage. Som tusen olika förslag på sömn. Som en intensivkurs i powernaps.

Korvas har kommit in i en lite trixigare nattningsperiod nu, sedan någon vecka. Nu tvingas man gå tillbaka minst en gång till hennes rum för att fixa med något av hennes en miljard mjukisdjur i sängen eller något annat, innan den slutgiltiga tystnaden infinner sig. Igår var jag tillbaka sex gånger och vid samtliga tillfällen hade hon blöta kinder och ropade: ”Kojas sova din säng pappa, Kojas sova din säng.”