Ibland när det händer att jag inte kommer på någonting att skriva om, har jag tänkt att jag bara borde ljuga ihop någonting. Hitta på en historia helt enkelt. Det största problemet med det är att när man har svårt att komma på någonting att skriva om är det också svårt att hitta på ett ljug. Det går liksom hand i hand. Problemet man har då är oförmågan att berätta en historia, vare sig den är sann eller inte. Ska man ljuga ihop någonting vill man ju att det ska vara en bra och underhållande lögn, annars är det ju ingen vits. Jag menar, att säga att man drack mjölk till middag, när det i själva verket var vatten är ju bara tråkigt.

Det näst största problemet med att ljuga ihop en historia är att det är fult att ljuga. Det har man ju hört ända från barnsben, att det fult att ljuga. Men jag har blivit så besatt av tanken på att ljuga fullskaligt i bloggen att jag måste testa det någon gång. Det får dock bli någon gång när jag känner att jag har förmågan att måla upp en spännande lögn. Men ljuga i bloggen kommer jag att göra någon gång, det har ni mitt ord på. Så var på er vakt. Men jag lovar att berätta efteråt när jag har ljugit.

Frågan är om det då fortfarande är särskilt fult att ljuga, när man säger att man ska göra det i förväg och sedan berättar att man har gjort det efteråt. Jag menar, det är ju tillexempel taskigt att säga till någon: ”Du ska få tiotusen av mig” och sedan inte ge personen tiotusen. Men att säga: ”Nu ska jag ljuga. Du ska få tiotusen av mig. Närrå jag ljög”, det känns ju inte alls lika taskigt. Bara onödigt. Men onödigt och taskigt är två helt olika saker.

Det är viktigt att kunna skilja på dem.