Det tar längre och längre tid att ta sig hem från dagis nu. Vi stannar alltid en stund och leker tillsammans först, innan processen med att ta på sig kläderna inleds. Hon gömmer sig, skrattar och springer iväg och vill att vi är kvar så länge som möjligt, tillsammans. När man har prånglat på henne skor, mössa och jacka börjar en promenad vars omfattning man omöjligt kan förutspå.

Varje dag ska avspärrningen runt den lilla gropen i trottoaren granskas. Kanske har någonting nytt dykt upp där. Gropen är ett mysterium även för mig, men jag nöjer mig med en snabb blick för att konstatera att ingenting har hänt sedan föregående dag. Men det är aldrig riktigt sant. Nya kvistar, löv och kapsyler har samlats runt räcket, och konan, den med reflexer på sig som ska synas om kvällarna, står ofta placerad i nya vinklar. Och hur små förändringarna än må vara, så innebär en ny vinkel ett helt nytt gömställe. Hon smyger bakom den, säger hon, och står blick stilla med glittrande ögon.

Jag undrar ofta hur man får ögon att glittra och jag hoppas att det fanns en tid när mina också gjorde det.