Korvas var inte många månader när jag hittade på visan ”Mästerbabblaren Korvasson”, men hon hade börjat babbla något alldeles oerhört. Långa obegripliga harranger. Det blev en del visor då och jag har tänkt att man borde spela in dem för att inte glömma bort. Hur det blir med den saken återstår att se, men att ”Mästerbabblaren” inte kommer att falla i glömska, det är jag säker på, eftersom den fortfarande sjungs med jämna mellanrum.

Det är först på sista tiden som Korvas har fattat att visan handlar om henne, vilket naturligtvis har ökat attraktionskraften. Det har också fått mig att vilja ta tag i den gamla tanken om att även göra en vers till den. Men Korvas nöjer sig med den del som finns. En trallvänlig refräng som bara handlar om henne räcker gott och väl. Varför ska man hålla på och smycka ut med verserier och gå som en katt runt het gröt, när man kan gå direkt på rödbetan – crescendot och själva poängen med hela visan?

Därför är hon ganska intolerant när jag, med en ostämd gitarr, försöker göra just det.