Korvas var otålig imorse och började ropa tidigt inifrån sitt rum. På andra sidan väggen låg Lisa och jag utslagna med bara några få timmars sömn bakom oss. Den är tung den där motsättningen, när man inte riktigt vet om man verkligen, rent fysiskt, kommer att kunna kravla sig upp ur sängen, samtidigt som man vet att man inte har något val. Ibland kan man vänta ut henne lite och hon somnar om, men idag var ingen sådan dag, det hördes tydligt.

När vi inte omedelbart hörsammade hennes krav på upplockning började hon sjunga på en hemmavariant av samlingsvisan på dagis: ”Korvas är här, och mamma är här, tänk vad roligt att pappa är här, och i vårt glada gäng har vi Molly här idag, tänk vad roligt att Korvas är här.” Därefter började hon gorma igen och jag bad en stilla bön om extra krafter och släpade mig därefter upp ur sängen.

När jag kom in satt hon där i sin säng, i ett hav av mjukisdjur. Det börjar verkligen bli helt absurt nu. Ett djur till och hennes eget utrymme är hotat. Jag förstår inte hur det blev så och försöker ibland lägga bort några djur i smyg, men hon verkar ha järnkoll på allihop och då slutar det bara med att man får springa som en galning upp och ner för trapporna. Tidigare hade hon en favorit åt gången, nu är det alla som gäller. Utom de som jag gömde i kökssoffan för länge sedan förstås, de har hon glömt bort.

Vid frukosten handlar nästan all hennes kommunikation om hur stora tuggor hon tar och om hur mycket mjölk folk har i sina tallrikar. Eller, hon kommenterar bara om sådant som är mycket. Lite mjölk bryr hon sig inte om. ”Mamma har jättemycket mjölk”, kan hon säga och upprepar det så många gånger som behövs tills någon svarar: ”Ja, mamma har jättemycket mjölk.”

Och aldrig någonsin färdas en sked gröt mot hennes mun utan att hon säger: ”Jättestor kugga!”

 

Ni får hålla tillgodo med en gammal grötbild.