”Ja, det här kan ju sluta precis hur som helst, men jag måste ju ge det ett försök i alla fall”, sa jag till Lisa samtidigt som jag höll på att göra Pippitofsar i Korvas hår. Jag kan göra flätor, men de spelar liksom i en helt annan liga än de som Lisa gör. Förmodligen därför att hon har övat mer än jag genom åren, men jag vill ändå att det ska vara någonting som även jag kan stå till tjänst med, när Korvas ber om det.

Initialt hade jag också hennes fulla förtroende. Hon stod trygg med ryggen mot mig och väntade på att förvandlas till Pippi Långstrump. Antingen förstod hon vad jag sa till Lisa, eller så kände hon att mina rörelser var tafatta och trevande, inte alls lika självklara som Lisas, för plötsligt lösgjorde hon sig och sa: ”Nej, mamma kan hjälpa.”

Och det är klart, är man förtjust i Pippi Långstrump vill man ju vara så lik den äkta varan som det bara går.

Inte se ut som en annan pundarpippi.