Tillbaka i rutinerna igen.

Jag frös så att jag huttrade på väg till dagis idag. Både jackan och tröjan var alldeles för tunna och hösten tycktes ha förvandlats till vinter på bara de tre dagar jag varit borta. Funderingarna över i vilket skick min vinterjacka egentligen var blev oerhört aktuella plötsligt. Borde jag inte, tredje säsongen gillt, fixa de där knapparna som fattas så att jag kan hålla blåsten borta ordentligt. Och kanske sy igen hålet i fickan.

I London var det betydligt varmare, till och med t-shirt-väder stundtals. Men när det väl börjar bli kallt där fryser de mycket mer än oss. Inte för att det är kallare där, tvärtom, utan för att vintern för dem kommer som en total överraskning, varje gång. En stor chock över att de inte bor i ett så varmt land som de hade trott. Framförallt fryser de inomhus, därför att de som bygger husen också tror att de bor i ett mycket varmare land än de i själva verket gör. Min vän berättade att hon hade haft nollgradigt i sitt kök förra vintern. Hon var tvungen att sätta på ugnen och alla plattorna på gasspisen för att kunna vara därinne över huvud taget. Det fick mig att minnas hur jag kunde sitta i mitt rum i södra London, med jackan på mig och titta på hur gardinerna fladdrade, trots att fönstret var stängt. Det var som om den tunna glasskivan mest var där för syns skull. För att förstärka känslan av att vara inomhus, som ett psykologiskt hjälpmedel för att kunna inbilla sig att man i själva verket var varm. Uttrycket ”att elda för kråkorna” har aldrig känts så passande som i England.

Korvas blev jätteledsen när jag lämnade dagis. Det kändes tyngre än vanligt.

Allt blir mycket sorgligare när man fryser.

 

 

Här är två kompisar i Hyde Park som inte fryser – än.