”Sitt ner”, sa Korvas åt mig när jag låg på golvet. Det där är ju någonting man verkligen måste begrunda ordentligt för att förstå, att man både kan sitta ner och sitta upp. Vilket Korvas uppenbarligen inte har hunnit göra än eftersom ”sitt upp” hade varit det lämpligaste av de två varianterna, i just det här läget. Man kan inte stå ner och ligga upp, men sitta är ju ett mittemellan som är upp för den liggande och ner för den stående. I och för sig bygger hela resonemanget på att man är längre än stolen för att det ska stämma överens med verkligheten.

Vi lekte en lek, som måste härstamma från dagis, som gick ut på att vi låg ner på golvet varannan gång, Korvas och jag, och den som inte låg ner skulle kavla upp tröjan på den andra och peta den på magen med tummen och pekfingret i ett pincettgrepp. Sedan byttes vi av. Jag förstod aldrig vad leken gick ut på eller när den skulle ta slut, men jag accepterade att det var hon som bestämde och följde lydigt med hela vägen. Man mopsar inte upp sig mot sådana som henne.

Poliser i tyngdlyftarbrallor är den värsta sorten.