Vi byggde ett jättehögt legotorn som inkluderade alla bitar vi har här hemma, bortsett från ett par som låg gömda under fåtöljen och någon del med hjul på sig som inte lämpade sig för tornbygge.  Korvas jublade när det var färdigbyggt och naturligtvis ville vi dokumentera ögonblicket för färdigställandet av legoskrapan. Något som visade sig vara lättare sagt än gjort.

Korvas vägrade att ställa sig bredvid tornet, som vi ville, för att man skulle få ett grepp om hur högt det var. Enda sättet att få dit henne var att också själv ställa sig där, men då försvann charmen med hela projektet. Tornet framstod ju inte alls som en lika imponerande byggnad om någon som var längre än tornet stod bredvid. Vi fick ta till rävspel för att lura Korvas. Jag poserade framför tornet tillsammans med henne och bad Lisa säga till när hon var beredd att ta en bild. Så fort jag fick klartecken hoppade jag med blixtens hastighet ut ur bild och upp på soffan, samtidigt som Lisa med samma hastighet knäppte ett kort. Resultatet blev ett ganska suddigt kort på en något förvånad Korvas och ett legotorn.

Problemet var aldrig att hon inte ville vara med på bild, utan att hon samtidigt ville stå med oss och titta på den. Rörande nog tycks hon tro att bilderna på henne finns färdiga i kameran, utan att hon själv behöver medverka.