Jag var i skärgården igår och fixade i ordning lite inför vintern. När jag stod på bryggan och frös kom det en liten talgoxe och satte sig på min fot. Den lilla fågeln satt där och nickade några gånger och så hoppade den över till min andra fot, där den upprepade samma procedur innan den flög iväg. Helt orädd var den och jag märkte att jag blev glad över vårt lilla möte.

I vanliga fall har jag inte mycket till övers för småfåglar. Eller mer rättvist kanske jag ska säga att jag inte tänker så mycket på småfåglar över huvud taget. Jag låter dem flyga omkring och vissla bäst de vill, utan att ta någon större notis om dem. De lever sitt liv och jag mitt. I grund och botten är vi så olika att tanken på att vi skulle integreras på ett eller annat sätt sällan har slagit mig. Det finns till och med tillfällen då jag har tyckt att de verkar rätt meningslösa.

Men det var annat med den där talgoxen, den var verkligen inte meningslös. Den ville bli min polare tycktes det. Kanske är det med talgoxar som med hundar (om nu ryktet stämmer), att de inte riktigt förstår hur stora eller små de är i förhållande till andra. Kanske kände den samhörighet, eftersom jag hade en gul mössa. Jag vet inte och jag visste heller inte hur jag skulle agera tillbaka – om jag skulle vissla eller nicka med huvudet – så jag stod bara still och tittade. Och var glad.

Och så gick det några minuter då jag stod kvar på bryggan och frös, medan talgoxen flög omkring i skogen. Så kom den tillbaka och gjorde exakt samma sak igen. Ett besök på varje fot.

Från och med då har jag känt mig naken så fort jag inte har en fågel på foten.