Nu ligger Gullrumpan (båten) på land, med en presenning över sig. Kanske kan vi nu börja kalla oss för båtfolk, när vi har varit med om både en sjösättning och en upptagning – en hel båtcykel.

Lisa och Korvas kom ut till landet en dag senare och hade haft en kväll och en dag i stan för sig själva. Det är fortfarande oklart vad som hände under det där dygnet när inte jag var med, men någonting drastiskt måste ha inträffat. Det är möjligt att Lisa gjorde någonting med henne, som hon inte vill berätta om. Ett experiment som gick snett eller liknande. Det kanske började som en oskyldig lek och sedan urartade helt, utan att det gick att bromsa. Någonting var det i alla fall, för det barn jag fick träffa på lördagen visade en ny sorts gnällighet som inte var av denna världen. Och minsta lilla motgång, som när man bad henne vara försiktig med sitt dricksglas, knäckte henne totalt.

Lisa hävdar att Korvas betedde på det sättet även kvällen innan, men jag tycker att det osar katt. Det låter mer som en billig ursäkt man drar till med för att mörka det man själv har gjort. Ungefär som om man lånar någonting av någon och råkar tappa föremålet i golvet så att det går sönder, och istället för att sedan vara ärlig och berätta vad som gick snett så säger man att föremålet var i det skicket när man fick låna det.

Nu har ju inte Lisa lånat Korvas och förhoppningsvis inte tappat henne heller, men någonting döljer hon, den saken är klar. Och jag menar man kan ju faktiskt skämmas även om man råkar vara delägare till det man har förstört.

Idag har hon så ont i halsen så att hon inte kan prata. Inte svara på frågor.

Så passande.