Tänk hur små projekt kan bli stora. Min tanke var att berätta om kontraster – om den utveckling som har skett vid dagishämtningarna, från det att Kovas började till idag. I mycket sentimentala ordalag hade jag tänkt jämföra de känslosamma återföreningar som var vardagsmat för ett år sedan, med de närmast likgiltiga möten man kan råka ut för idag. Och som krydda på moset, för att illustrera ett av den nya tidens odramatiska möten, tänkte jag bifoga ett litet filmklipp där jag har smygfilmat Korvas, då jag kom för att hämta henne på dagis.

Och så fastnar jag framför en instruktionsvideo med någon som har lyckats med vad som tycktes vara omöjligt – att blurra saker i iMovie. Men denna metod är så omständlig att det skulle gå snabbare att samla burkar för att få ihop pengar till ett vettigt redigeringsprogram.

Och här är jag nu. Tiden har runnit ut och jag har tvingats vidta drastiska åtgärder. Istället för att blurra bort Korvas kompis har jag tvingats beskära filmen så grovt att hon (eller han) inte syns, sånär som på lite hår. Något som knappast har gjort filmen en tjänst.

Detta, mina vänner, är allt jag har. Blott ett fragment av det storslagna inlägg jag hade föreställt mig.