Det var en märklig känsla att puttra fram ensam över fjärden. Det mörknar fort nu. I stan, med sin belysning, blir det inte lika drastiskt som ute på sjön, där det går från ljus till mörker på 25 minuter.

Och stjärnorna. Jag kände mig som en liten pojke när jag gick ut i mörkret och stod och tittade upp i den svarta himlen som var alldeles fullpepprad med lysande prickar. Jag minns hur min kusin och jag, när vi var små, ibland plockade ut varsin solstol i natten och lade oss under stjärnorna med händerna bakom huvudet och bara tittade. Vi tittade och önskade oss saker när stjärnorna föll. Vi lärde oss att det inte alls var så ovanligt med stjärnfall. Låg man bara ute en stund föll de hela tiden – fem-sex önskningar i timmen, ibland fler.

Det var länge sedan jag fick den där svindlande känslan – den där plötsliga påminnelsen om sin egen litenhet. Jag gillar det.  De där sekunderna när man verkligen känner i kroppen vilken obetydlig mikroskopisk liten lort man egentligen är. Då ryser jag och känner att allt är möjligt. I den känslan ryms ingen stress eller prestationsångest. Det är en stor prestation nog att bara finnas där och förstå.

Förstå att man ingenting förstår.