För vissa kanske det liknar en helt vanlig grön fåtölj, eller möjligen en ovanlig grön fåtölj, men för mig är den ett steg mot en ny livsstil. Eller snarare ett steg mot en gammal livsstil. Fåtöljen är en del i en omfattande satsning på livet, skulle man kunna säga. I den här fåtöljen ska jag sitta och läsa böcker, i ett rum som är helt isolerat från det späckade utbud av skräp som erbjuds genom televisionen. Skräp som gräver stora hål i hela min person, men som jag likförbannat fastnar framför, därför att jag och en rörlig bild i samma rum inte kan låta varandra vara. Vi blir som två magneter som hatar varandra. Det är som om fysiska lagar får oss att sitta ihop, trots att vi inte vill.

Jag lärde mig som tonåring att förknippa tv:n med oönskad ensamhet. En så stark negativ laddning att jag befarar att den håller för en hel livstid (med undantag för att aktivt titta på någonting som jag verkligen vill se). När jag var arton ungefär slutade jag att trycka på knappen till tv:n och har inte brutit den ljuva vanan sedan dess. Men så länge någon annan alltid trycker på knappen spelar det ingen roll.

Vissa klarar av att göra andra saker och ha tv:n på samtidigt, så att den närmast fungerar som bakgrundsmusik eller som en stillsam vän – någon som håller på med sitt i ett hörn och bara småkonverserar lite mysigt. Jag tillhör inte dem. En rörlig bild och jag är förlorad.

Förstå då att denna gröna 70-talsfåtölj, för 300 kronor på blocket, inte är en vanlig möbel, utan en fåtölj som andas positivitet och framtidstro.