På håll låter det likadant som tidigare, som ett konstant flöde av obegripligheter. Korvas har pratat mycket och länge nu, men gradvis har pladdret fyllts med fler och fler riktiga ord och fullständiga meningar. Det kommer smygande och snabbt och märks bara riktigt tydligt för någon som har varit borta en tid. Så är det ju när någonting händer mitt framför ögonen på en – utan distans är det svårt att upptäcka. På samma sätt som man inte från dag till dag kan se att någon växer, är det svårt att se när pladder blir till tal.

Så satt hon imorse i badbaljan och pratade för fullt med mig, som satt mittemot under duschen. Jag kan gissa hur det lät för Lisa på andra sidan väggen, som hade sin sovmorgon, därför att jag vet hur det låter när man ligger där själv. Man uppfattar mest sinnestämningen och har svårt att urskilja ord. När det börjar låta desperat förstår man att det är huvudtvagning på gång, och när det åter ljuder skratt, vet man att det är över.

Efteråt rakade jag av mig skägget, med Korvas som åskådare. Det är kritiskt när skägget börjar kännas som en ylletröja i ansiktet. Om man stålsätter sig kan man ta sig förbi den fasen och låta skägget växa, men om man börjar pilla och klia i det för mycket, då är det kört. Då går det inte att sluta. Då måste det bort.

Korvas studerade mig fascinerat under hela processen och frågade många gånger vad jag gjorde, och jag försökte förklara så gott jag kunde. Senare kunde man höra henne säga, samtidigt som hon klappade sig på kind och haka:

”Pappa har tagit bort ägget. Korvas har inget ägg”.