Äntligen kom upprättelsen. Korvas har skällt ut mig efter noter den senaste tiden, varje gång jag har försökt spela lite gitarr. Helt hysterisk har hon blivit och gråtit och skrikit ”inte spela, inte spela”. Ofta har jag försökt ignorera hennes skrik, därför att jag inte vill låta henne domdera på det där sättet. Om jag vill spela måste jag ju få göra det. Problemet är att själva spelglädjen försvinner väldigt snabbt när någon står bredvid och skriker för full hals.

Men så idag gjorde jag ett nytt försök. Korvas fick följa med mig när jag skulle montera en upphängningskrok för en gitarr, och när det var klart testade jag att spela lite. Det började direkt rycka i höfterna på henne och hon sprang runt i cirklar. Vi öppnade med ”Lilla snigel” som jag körde i varierande tempo som också reglerade hastigheten för Korvas cirkelspringande. När vi spelat Lilla snigel ett antal gånger och jag var på väg att hänga upp gitarren igen, nöjd över framsteget, önskade Korvas ”Lilla katt”. Och så körde vi olika varianter av ”Lilla katt” hundra gånger på raken. Vi körde de sedvanliga ”Lilla ko” och ”Lilla gris” också, men efter det började Korvas att peka på olika föremål i rummet, som nästa vers skulle handla om. Så fort hon hörde att sången höll på att ta slut började hennes ögon söka febrilt efter nya objekt. Oftast hann hon hitta ett nytt i tid så att låten fick ett jämt och fint flöde, utan några avbrott eller alltför långa mellanspel. Vi hann med lilla hårtorken, lilla stolen, lilla lampan, lilla pappa, lilla gitarren, lilla Korvas, lilla spegeln, lilla hårborsten och så vidare, innan det var dags att gå och lägga sig.

Och när jag nattade henne och sa att hon skulle drömma vackra drömmar, svarade hon, med nappen i munnen: ”Ska drömma Gusta.”

Han, Gustav vår gamla inneboende, ska komma hit idag och ha gitarrlektion med Molly, och dessförinnan blir det lek med Korvas.