Då och då måste slagen utkämpas, i perioder som säkert följer vissa cykler. En forskare på ämnet kan sannolikt med ganska stor precision tala om när en sådan cykel snart är över, för att övergå i nästa. Men för någon annan, med helt andra specialiteter och kvaliteter (vilka de än må vara), kan en ny sådan period tyckas komma från ingenstans. Om och om igen ska det avgöras vem som bestämmer över vem. De andra djuren håller ju på sådär, så varför skulle vi förskonas från denna tidsödande, om än stundtals mycket roande, ritual?

Senast var det kampen om vem som skulle ställa tillbaka vällingflaskan på diskbänken. Med en spelad trötthet och gnällighet, som hade fått den mest pubertala tonåringen att framstå som en outtömlig energikälla, kämpade Korvas in i det sista för att få Lisa eller mig att ställa flaskan på diskbänken, efter att hon hade tömt den på de sista dropparna. När det blev nobben av den ena gick hon raka spåret över till den andra för att försöka med samma sak. Ett tag var hon tvungen att hålla flaskan under armen för att kunna leka med annat, i väntan på att någon av oss skulle mjukna. Hon ville bygga med lego och insisterade på att vi skulle delta, vilket vi meddelade henne att vi gärna gjorde så fort hon hade ställt vällingflaskan på diskbänken. Och så började det om – striden.

Vid ett tillfälle gick hon hela vägen fram till diskbänken och höjde sin arm med flaskan i handen, men med två centimeter kvar till bänkskivan ändrade hon sig av någon anledning och återvände med flaskan i hand. Och så fortsatte det – kampen. Vid flera tillfällen fick Lisa och jag bita oss i läppen och se till att inte möta varandras blickar, för att inte brista ut i gapskratt, då Korvas minspel och desperation bjöd på komik i världsklass.

Och så vek hon ner sig, plötsligt. Vi märkte det inte ens, och Korvas tycktes i vanlig ordning knappt påverkad av den utdragna uppgörelsen. Från ingenstans hörde vi bara: ”Tadaaa” och tittade först på vår dotter, som stod leende med uppsträckta armar och väntade på jubel, och sedan på diskbänken där flaskan nu stod uppställd.

Kort därefter byggde vi tillsammans det höga legotorn som nämndes i ett tidigare inlägg.