När jag tittade ut genom ett fönster såg jag en kvinna som var ute med sin hund – en terrier. Hunden hade en päls som gick i höstens matta gulorangea färger, och en nos färgad som murket trä eller jord. När jag först lade märke till kvinnan gick hon framför en kulle som låg helt klädd i fallna löv. Då kunde man inte se hunden, utan endast en kvinna med ett sträckt koppel som såg ut att gå rakt ner i jordklotet. Jag antog naturligtvis att det måste gömma sig en hund eller något annat djur där vid änden av kopplet, men det var omöjligt att urskilja. Och när jag till slut fick se hunden hade en annan bild redan etablerat sig. En fantasibild som var långt mycket starkare än den bild som verkligheten presenterade.

En kvinna som gick på promenad med planeten.