Jag var ute till fem i morse. Något som sannerligen inte har hänt särskilt ofta den senaste tiden. Tillräckligt sällan för att det ska kännas lite exotiskt att vara bakis idag. Som att jag har fått en present. Ett paket med huvudvärk och lite lätt illamående, men likväl en present. Något att vara glad och tacksam för.

Jag hörde hur Lisa och Korvas badade på andra sidan väggen. Korvas sjöng på Pippi Långstrump och ville först inte hoppa ner i baljan. Hon är en riktig badkruka, trots sitt förflutna som babysimmare, så det brukar vara lite trögt i början. Efteråt kom hon in till mig inrullad i en grön handduk, som en liten kåldolme. Och så låg vi i sängen och hon drog mig i armarna och låtsades tvätta mig.

Ikväll ska Korvas sova hos sin farmor och Molly hos en kompis. Det gillar de. Samtidigt ska Lisa och jag, på varsitt håll, försöka bygga upp ytterligare ett paket med huvudvärk och lite lätt illamående till imorgon.

Det gillar vi.

När Korvas slukade i sig strömming och potatismos häromdagen kom jag på mig själv med att tänka att det kommer att bli folk av henne. Äter man strömming med så stor aptit är prognoserna mycket goda för att man kommer att växa upp till en redig person.  Jag vet inte hur det hänger ihop, men det finns ett samband mellan redighet och strömming. Ett samband lika självklart som det mellan sömn och pigghet, även om det senare är lättare att förklara.

Vissa sanningar får man bara acceptera, utan att desperat leta efter förklaringar. Skulle man behöva bevisa allting själv skulle det inte finnas mycket tid över till annat. Det finns ju en massa andra sanningar som man bara har tagit för givet, därför att andra har sagt att det är så. Hur många är det tillexempel som verkligen själva har undersökt att jorden inte är platt, eller att stjärnorna inte är hål i ett solitt himlavalv som släpper in ljus från gudarnas boning? Inte jag i alla fall.

Historiskt sett har det verkligen inte lönat sig att försöka bevisa dessa sanningar heller. När Galileo Galilei försökte visa att jorden snurrade runt solen och inte viceversa, blev han dömd till husarrest för resten av livet. 

Möjligen är det inte lika laddat att vetenskapligt försöka bevisa sambandet mellan strömming och redighet, men jag är sannerligen inte beredd att ta risken. Jag har ju en familj att tänka på.

En redig familj.

Efter napp-incidenten häromdagen var Korvas trött när vi kom hem. Vi lade oss på soffan och tittade på Lucky Luke. Hon gillar den. Det är en av Mollys gamla filmer som vi just har hittat och den har gått varm den senaste veckan.

Efter bara någon minut kände jag hur hennes andetag blev tunga och jag passade på att lägga mig ännu närmare. Hon vände sig om och lade armen om halsen på mig och så sov vi en stund, båda två, till ljudet av världens snabbast skjutande cow boy som försökte få bukt med Billy the kid, som härjade i staden.

När jag vaknade sov Korvas ännu tyngre. Försiktigt rullade jag över på rygg, samtidigt som jag höll armarna om hennes kropp som i ett brottningsgrepp, så att hon hamnade sovande på min mage. Så låg jag där med hennes kropp tryckt mot min och kände hennes varma andedräkt mot halsen. Och jag tänkte på när hon var bebis och hur vi låg så där varje dag.

Jag tänkte på hur två år kan kännas som hundra.

Jag var i skärgården igår och fixade i ordning lite inför vintern. När jag stod på bryggan och frös kom det en liten talgoxe och satte sig på min fot. Den lilla fågeln satt där och nickade några gånger och så hoppade den över till min andra fot, där den upprepade samma procedur innan den flög iväg. Helt orädd var den och jag märkte att jag blev glad över vårt lilla möte.

I vanliga fall har jag inte mycket till övers för småfåglar. Eller mer rättvist kanske jag ska säga att jag inte tänker så mycket på småfåglar över huvud taget. Jag låter dem flyga omkring och vissla bäst de vill, utan att ta någon större notis om dem. De lever sitt liv och jag mitt. I grund och botten är vi så olika att tanken på att vi skulle integreras på ett eller annat sätt sällan har slagit mig. Det finns till och med tillfällen då jag har tyckt att de verkar rätt meningslösa.

Men det var annat med den där talgoxen, den var verkligen inte meningslös. Den ville bli min polare tycktes det. Kanske är det med talgoxar som med hundar (om nu ryktet stämmer), att de inte riktigt förstår hur stora eller små de är i förhållande till andra. Kanske kände den samhörighet, eftersom jag hade en gul mössa. Jag vet inte och jag visste heller inte hur jag skulle agera tillbaka – om jag skulle vissla eller nicka med huvudet – så jag stod bara still och tittade. Och var glad.

Och så gick det några minuter då jag stod kvar på bryggan och frös, medan talgoxen flög omkring i skogen. Så kom den tillbaka och gjorde exakt samma sak igen. Ett besök på varje fot.

Från och med då har jag känt mig naken så fort jag inte har en fågel på foten.

Allt hänger på så sköra trådar. Korvas var ombytt och klar, sånär som på skorna, när jag kom för att hämta henne på dagis igår. Glad var hon också. Trött, men glad. Jag hade med mig en lapp om julledighet som jag skulle lämna vid hennes hylla på övervåningen och sa till henne att jag skulle komma tillbaka om trettio sekunder. Hon ville inte höra på det örat och skulle prompt följa med och jag sa att hon fick göra det men att hon fick gå själv i trapporna. Det ville hon inte, så jag sprang upp och kom ner igen femton sekunder senare, till ett gråtande och skrikande barn.

På ett ögonblick hade glädjen förvandlats till förtvivlan och skorna som hon själv ville sätta på sig, ville hon inte längre sätta på sig själv, och så ville hon sätta på sig skorna själv, och så inte. Och när hon skulle och inte skulle sätta på sig skorna, krävde hon att få sitta bredvid mig och i mitt knä på samma gång. Hon ville hålla och inte hålla i mitt paraply och hon ville och ville inte följa med mig in i barnvagnsrummet för att hämta sin vagn.

Och så hade jag ingen napp i fickan och reservnappen i barnvagnen var borta. Jag har i princip alltid en napp i fickan. Den ligger där med så stor säkerhet att Korvas ofta ropar efter ”nappen i fickan”. Av alla dagar att glömma nappen på så hände det igår. In på Vivo med mitt tjutande barn, sprätta upp ett nappaket och sätta en i munnen på Korvas och slänga ner förpackningen med de andra två i korgen, för senare betalning.

I laga mening var nappen ännu inte vår, men icke desto mindre ljuv var den tystnad som den stulna nappen skänkte.

Tänk hur små projekt kan bli stora. Min tanke var att berätta om kontraster – om den utveckling som har skett vid dagishämtningarna, från det att Kovas började till idag. I mycket sentimentala ordalag hade jag tänkt jämföra de känslosamma återföreningar som var vardagsmat för ett år sedan, med de närmast likgiltiga möten man kan råka ut för idag. Och som krydda på moset, för att illustrera ett av den nya tidens odramatiska möten, tänkte jag bifoga ett litet filmklipp där jag har smygfilmat Korvas, då jag kom för att hämta henne på dagis.

Och så fastnar jag framför en instruktionsvideo med någon som har lyckats med vad som tycktes vara omöjligt – att blurra saker i iMovie. Men denna metod är så omständlig att det skulle gå snabbare att samla burkar för att få ihop pengar till ett vettigt redigeringsprogram.

Och här är jag nu. Tiden har runnit ut och jag har tvingats vidta drastiska åtgärder. Istället för att blurra bort Korvas kompis har jag tvingats beskära filmen så grovt att hon (eller han) inte syns, sånär som på lite hår. Något som knappast har gjort filmen en tjänst.

Detta, mina vänner, är allt jag har. Blott ett fragment av det storslagna inlägg jag hade föreställt mig.

På håll låter det likadant som tidigare, som ett konstant flöde av obegripligheter. Korvas har pratat mycket och länge nu, men gradvis har pladdret fyllts med fler och fler riktiga ord och fullständiga meningar. Det kommer smygande och snabbt och märks bara riktigt tydligt för någon som har varit borta en tid. Så är det ju när någonting händer mitt framför ögonen på en – utan distans är det svårt att upptäcka. På samma sätt som man inte från dag till dag kan se att någon växer, är det svårt att se när pladder blir till tal.

Så satt hon imorse i badbaljan och pratade för fullt med mig, som satt mittemot under duschen. Jag kan gissa hur det lät för Lisa på andra sidan väggen, som hade sin sovmorgon, därför att jag vet hur det låter när man ligger där själv. Man uppfattar mest sinnestämningen och har svårt att urskilja ord. När det börjar låta desperat förstår man att det är huvudtvagning på gång, och när det åter ljuder skratt, vet man att det är över.

Efteråt rakade jag av mig skägget, med Korvas som åskådare. Det är kritiskt när skägget börjar kännas som en ylletröja i ansiktet. Om man stålsätter sig kan man ta sig förbi den fasen och låta skägget växa, men om man börjar pilla och klia i det för mycket, då är det kört. Då går det inte att sluta. Då måste det bort.

Korvas studerade mig fascinerat under hela processen och frågade många gånger vad jag gjorde, och jag försökte förklara så gott jag kunde. Senare kunde man höra henne säga, samtidigt som hon klappade sig på kind och haka:

”Pappa har tagit bort ägget. Korvas har inget ägg”.

Nu har jag just tagit bort ett inlägg som jag skrev alldeles nyligen. Det är första gången jag gör så. Det var sannerligen ingen större förlust för omvärlden att det togs bort, det var rätt intetsägande och tråkigt, men det var inte därför jag tog bort det. Dessvärre kan jag inte säga varför jag tog bort det, av samma anledning som jag tog bort det. Men jag lovar att det fanns en mycket bra anledning.

På det hela taget var det ett ganska lyckat drag, bortsett från att det var nödvändigt alltså. Det var lyckat därför att själva försvinnandet av inlägget erbjuder mer spänning än inlägget i sig. Och då har man ju lyckats göra någonting dåligt till någonting lite bättre, vilket måste betraktas som någonting bra. Nästan som trolleri, även om de flesta aldrig hann se vad som trollades bort.

Storheten ligger i själva saknaden av någonting som kanske aldrig fanns.

För vissa kanske det liknar en helt vanlig grön fåtölj, eller möjligen en ovanlig grön fåtölj, men för mig är den ett steg mot en ny livsstil. Eller snarare ett steg mot en gammal livsstil. Fåtöljen är en del i en omfattande satsning på livet, skulle man kunna säga. I den här fåtöljen ska jag sitta och läsa böcker, i ett rum som är helt isolerat från det späckade utbud av skräp som erbjuds genom televisionen. Skräp som gräver stora hål i hela min person, men som jag likförbannat fastnar framför, därför att jag och en rörlig bild i samma rum inte kan låta varandra vara. Vi blir som två magneter som hatar varandra. Det är som om fysiska lagar får oss att sitta ihop, trots att vi inte vill.

Jag lärde mig som tonåring att förknippa tv:n med oönskad ensamhet. En så stark negativ laddning att jag befarar att den håller för en hel livstid (med undantag för att aktivt titta på någonting som jag verkligen vill se). När jag var arton ungefär slutade jag att trycka på knappen till tv:n och har inte brutit den ljuva vanan sedan dess. Men så länge någon annan alltid trycker på knappen spelar det ingen roll.

Vissa klarar av att göra andra saker och ha tv:n på samtidigt, så att den närmast fungerar som bakgrundsmusik eller som en stillsam vän – någon som håller på med sitt i ett hörn och bara småkonverserar lite mysigt. Jag tillhör inte dem. En rörlig bild och jag är förlorad.

Förstå då att denna gröna 70-talsfåtölj, för 300 kronor på blocket, inte är en vanlig möbel, utan en fåtölj som andas positivitet och framtidstro.

Av en slump lärde jag mig någonting nytt om pissmyror häromdagen. Jag har verkligen inga problem med myror i allmänhet, men just pissmyror gillar jag inte, för när man blir attackerad av en sådan så bränner det av bara helvete på huden. Någon har sagt att de har ett gift som liknar brännässlans. Det vet jag fortfarande ingenting om, det var inte det jag lärde mig av en slump. Men det verkar rimligt tycker jag, det är ju samma sorts sveda, fast mycket värre.

Korvas pekade i riktning mot en bok hon ville ha högt uppe på en hylla och jag frågade: ”Är det den?”

   ”Nej den”, svarade hon och fortsatte att peka lika otydligt i luften.

   ”Är det den?”, sa jag och pekade på en annan bok.

   ”Nej.”

   ”Är det den?” (en tredje bok).

   ”Nej den.”

   ”Den?” (en fjärde bok). Och så fortsatte det, tills jag äntligen lyckades hitta den bok hon ville ha. När jag skulle plocka ner den trillade också en annan bok ner som jag lyckades fånga i luften.

Det var boken ”Mera ur Hjärnkontoret” som föll i mina händer och för några sekunder glömde jag bort att Korvas ville ha den andra boken, så att jag stod och höll i båda medan jag med stor aptit började läsa i ”Mera ur Hjärnkontoret”.  Snart gjorde sig Korvas påmind och fick sin bok, samtidigt som jag fortsatte att läsa på sidan om pissmyror, vilken var den första sida som visade sig när jag öppnade boken. Det var inte den första sidan i boken, utan sidan 23, så även där spelade alltså slumpen en mycket stor roll. Hade inte just den sidan öppnat sig hade jag än i denna dag inte känt till det jag nu vet om pissmyror.

På sidan 23 i ”Mera ur Hjärnkontoret” (som förövrigt är en av Mollys gamla böcker) fick jag veta att pissmyran, eller ettermyran som den mer korrekt benämns, har en gadd på stjärten som den sticker in i kroppen på sitt byte och sedan pumpar ut sitt gift.

Jag hade levt ett helt liv i tron om att pissmyrorna, självfallet och logiskt, verkligen pissade på en, att det var det som sved och att det var därför de kallades för pissmyror. Men nu vet jag bättre. Pissmyrorna pissar inte på en, utan i en, vilket om möjligt får dem att sjunka ytterligare i popularitet, i mitt tycke. Det kommer dröja länge innan jag öppnar ”Mera ur Hjärnkontoret” igen.

Ibland kan det vara bättre att leva vidare i okunskap.