Korvas mötte mig springande, med öppna armar igår på dagis. Sedan sprang hon tillbaka till startpositionen, en liten stol en bit bort, och upprepade det glädjesprudlande välkomnandet, och sen igen och igen och igen. Tolv-tretton gånger sprang hon mellan den lilla stolen och min famn, som ett skrattande flygplan i mjukisbyxor, innan jag avbröt välkomstceremonin. Innan dess hann jag tänka att jag liksom tankade kärleksfulla möten, som kompensation för de gånger jag kommer dit och hon hälsar på mig som om jag vore precis vem som helst – någon som kommer dit för att laga torkskåpen eller något. Med den skillnaden att hon följer med mig hem sen.

Därefter bar det av till affären och Korvas sjöng ”I like the flowers” så att det skakade i väggarna inne på Vivo. En annan dagispappa (förmodar jag) nickade igenkännande och sa att den där låten också går varm hemma hos honom. I kassan och på vägen ut följde Korvas upp med ”Blinka lilla stjärna”, som gradvis förstärktes i volym och intensitet. Det slutade med att hon liksom skrek ut låten, som om hon skällde på den stackars lilla stjärnan. Hennes undran över var den befann sig, stjärnan, var mer aggressiv än nyfiken. Hade hon bara haft orden är jag säker på att hon hade sjungit ”HUR JAG UNDRAR VAR FAN DU ÄR”.

Jag kände mig stark och valde att ta striden om att hon skulle gå själv i trappan, även om jag just denna gång inte var särskilt tungt lastad. Jag var rustad för strid och varje seger gör nästa strid lite lättare. Inte sällan bär man så tunga matkassar att det blir nästan avgörande att hon går själv och de gångerna slipper man gärna bråka. Hon kände ganska snabbt att hennes vädjan om att bli upplyft inte skulle få gehör, så efter några korta ögonblick av gråt kom hon efter mig.

I varierande stilar.