Allt hänger på så sköra trådar. Korvas var ombytt och klar, sånär som på skorna, när jag kom för att hämta henne på dagis igår. Glad var hon också. Trött, men glad. Jag hade med mig en lapp om julledighet som jag skulle lämna vid hennes hylla på övervåningen och sa till henne att jag skulle komma tillbaka om trettio sekunder. Hon ville inte höra på det örat och skulle prompt följa med och jag sa att hon fick göra det men att hon fick gå själv i trapporna. Det ville hon inte, så jag sprang upp och kom ner igen femton sekunder senare, till ett gråtande och skrikande barn.

På ett ögonblick hade glädjen förvandlats till förtvivlan och skorna som hon själv ville sätta på sig, ville hon inte längre sätta på sig själv, och så ville hon sätta på sig skorna själv, och så inte. Och när hon skulle och inte skulle sätta på sig skorna, krävde hon att få sitta bredvid mig och i mitt knä på samma gång. Hon ville hålla och inte hålla i mitt paraply och hon ville och ville inte följa med mig in i barnvagnsrummet för att hämta sin vagn.

Och så hade jag ingen napp i fickan och reservnappen i barnvagnen var borta. Jag har i princip alltid en napp i fickan. Den ligger där med så stor säkerhet att Korvas ofta ropar efter ”nappen i fickan”. Av alla dagar att glömma nappen på så hände det igår. In på Vivo med mitt tjutande barn, sprätta upp ett nappaket och sätta en i munnen på Korvas och slänga ner förpackningen med de andra två i korgen, för senare betalning.

I laga mening var nappen ännu inte vår, men icke desto mindre ljuv var den tystnad som den stulna nappen skänkte.