Vi mötte mina vänner i pulkbacken på gärdet. Efter en knapp timme var Korvas, som inte rört sig nog för att hålla värmen, som en isbit och vi gick i förväg till min väns lägenhet, där vi skulle äta middag senare. Korvas gick som på styltor på sina kalla fötter, så vi satt en stund i soffan och jag gnuggade händerna mot hennes frusna sulor. Hon ville ha ballonger sa hon. Förra och enda gången tidigare hon varit i lägenheten fanns det massor av ballonger där. Då var det barnkalas och Korvas satt inte med de andra, mycket äldre barnen och tittade på när presenterna öppnades, utan hade bara ögon för ballongerna och hade fullt sjå med att samla in dem.

För Korvas var det därför fullt logiskt att det här var ett ställe där det alltid fanns ballonger. Ballongerna var en lika självklar del av inredningen som både soffa och matbord. Jag berättade att det nog inte fanns några ballonger kvar, att de hade varit där för att det var kalas, men hon ville inte lyssna på det. ”Vi måste leta”, sa hon.

Sen kom de andra och efter maten sprang Korvas fram och tillbaka genom lägenheten. Ibland med de andra barnen och ibland själv. Det fanns en lång raksträcka från hall genom vardagsrum och in i ett sovrum som gjorde att hon fick upp en fart som jag aldrig tidigare skådat.

När vi tillslut skulle gå var hon alldeles varm. Hon gick ut i trapphuset en halv minut före mig, då jag tog på mig de sista kläderna, och när jag klev ut satt hon där, fortfarande röd om kinderna från allt spring, i sin pulka och väntade på att vi skulle åka hem.