I bakhuvudet hade jag redan en plan för vad jag skulle skriva om till idag. Så är det ofta. ”Det här bloggar jag om ikväll”, tänker jag då. Oftast slutar det med att jag skriver om någonting helt annat, men har jag bara en plan känns det som att jag har läget under kontroll, även om planen sedan tar andra riktningar. Annars blir jag stressad och uppgiften kan kännas olustig. Som en läxa. Och det är aldrig bra, när det känns som en läxa.

När det känns riktigt bra trängs tusen saker samtidigt bredvid varandra. Alla med krav om att bli skrivna omgående. Det går naturligtvis inte ihop, de flesta saker förblir då oskrivna och går en snabb död tillmötes. Men det är en strålande utgångspunkt – förutsättningarna för att det som verkligen blir skrivet ska bli bra är utmärkta.

Men då och då inträffar någonting som jag direkt vet att jag måste skriva om. Någonting som knuffar allt annat åt sidan. Stora avgörande händelser som bara måste få plats, oberoende av dagsform. Igår inträffade en sådan händelse.

Helt utan förvarning, utan några liknande alster på vägen, ritade Korvas sin första huvudfoting. Det måste uppmärksammas, hyllas och dokumenteras. Låt mig presentera:

En bister figur med armar, ben och frisyr.