Jag träffade nyligen en vän i mataffären som hade fått barn en vecka tidigare. Han skulle köpa kakor till sin tjej som satt och ammade i hemmet runt hörnet. I ansiktet på honom lyste en kombination av trötthet och uppspelthet – en ganska vanlig uppsyn hos nyblivna föräldrar. Hos fulla människor också för den delen.

Han pratade om att det var mycket bar överkropp och bebismys och jag blev i hemlighet lite avundsjuk. Korvas framstod plötsligt som en jätte där hon låg och sov, nedsjunken som en geléklump i sin vagn. En underbar geléklump, men dessvärre en geléklump som lagt nakenkramarna på hyllan.

Vidare pratade han om att han började komma in i rutinerna nu, men att det hade varit väldigt ovant i början. Det var någonting med det där ”i början” som jag för en hundradelssekund reagerade lite på, och sedan reagerade över att jag reagerade och slog därefter undan tanken. Alla reaktioner hände inombords hoppas jag. Det skulle störa mig oerhört om jag hade lett ett sådant där leende som kunde tolkas som att jag log åt hans oerfarenhet, då mitt barn är äldre. Det finns gott om människor som ler så, eftersom de tycker att det låter rörande futtigt att prata om ”i början” om en period som inte sträcker sig över mer än en vecka.

Men det är de som har fel, de som ler på det där sättet. De har glömt att tiden i bebisbubblan räknas annorlunda. De har glömt att dagar och nätter flyter ihop och saknar betydelse. De glömmer att de står öga mot öga mot världens mest kompetenta person för sin situation.

De har glömt att en vecka kan vara ett helt liv.