Tre dagar före jul fick Korvas en pulka i julklapp av farfar. Sin farfar alltså, inte min. Min farfar har varken hon eller jag träffat. Vi hann leva några år samtidigt han och jag, men i olika länder och han i ett som inte tillät några sällskapsresor. Han fick nöja sig med fotografier och jag med historier om honom, efter hans död.

Första gången vi kunde åka och hälsa på var jag elva år och vi besökte farmor i hennes lägenhet. Samma lägenhet som också farfar tidigare hade bott i, och ännu tidigare även pappa. Det satt fotografier på mig och min syster på väggarna, från när vi var riktigt små. Det kändes märkligt. En främmande lägenhet i ett annat land med bilder på mig och min syster på väggarna. Bilder som hade suttit på samma plats i tillräckligt många år för att färgen på väggen runtom skulle hinna blekas. Bilderna hade hängt där medan farmor och farfar levde sina liv och vi våra. Men i olika länder. Jag funderade på om bilderna brukade göra dem glada eller ledsna.

Hade de fått se Korvas störta nerför backarna i sin nya pulka är jag i alla fall säker på att de hade blivit glada. Därför dedicerar vi vart tredje åk till avlidna släktingar. Det känns hövligt och välbalanserat på något sätt. Två åk för livet och ett för döden.