Jag var inne på Vivo och handlade och fick ett telefonsamtal. Fem minuter senare stod jag utanför med en hund på halsen. En hund som inte alls var särskilt sugen på att följa med hem till mig. Jag fick dra hunden som en säck potatis efter mig. En säck potatis med klor.

När man ska dra hundar efter sig finns det många fördelar med vintern och snön. Det är bra om underlaget är halt. Det blir mindre friktion då, vilket är mer skonsamt för hundens tassar och gör det avsevärt mycket lättare för den som drar. Eftersom samarbetsvillighet inte tycktes vara något alternativ gladde jag mig oerhört åt det glatta underlaget, där jag gick gatan fram, dragandes på en hund och en kasse mat.

Bilden är lätt att tolka fel. Man vill gärna tro att den illustrerar en promenad med en hund som inte bara lydigt följer med, utan till och med tar täten. Så hade det också varit, om inte jag hade varit på väg åt andra hållet.

 

 

Stundtals såg det ut som att hunden inte hade några ben, då hon låg på mage och spjärnade emot, och då kunde jag inte låta bli att tänka på Morrhår och ärtor. När Gösta Ekman gör en egen hund åt en pojke.