Jag vaknade upp med en gladare känsla än på länge idag, helt utan någon egentlig anledning. Det bor en självlärd liten professor inuti min kropp som blandar vätskor på känn och resultatet kan bli precis hur som helst. Dessa kemiska reaktioner är som ett stort lotteri – det är bara att hålla tummarna på det bästa. Har man tur gömmer det sig perspektiv i den där sörjan. Då kan det som kändes övermäktigt den ena dagen kännas närmast bagatellartat den andra.

Det fanns ingen direkt tid att passa så Korvas och jag tog det lugnt innan vi gick till dagis. Vi hann både läsa bok och leka doktor innan vi gav oss iväg. När vi leker doktor hämtar Korvas en liten kudde som man får vila huvudet mot och så lägger hon imaginär sprit på magen. Sen är det klart och så byter man plats. Alltid samma kur mot alla sorters åkommor. ”Split i magen”. Det är desinfektionsspriten på dagis som ligger bakom, även om jag betvivlar att personalen häller det på barnens magar.

När hon hade gömt sig under ett bord lite väl länge inför påklädningen, drog jag henne till hallen i fötterna. ”Kom nu din lilla räka”, sa jag.

”Näää, Kojas ingen liten räka”, svarade hon.

”Jo, du är pappas lilla räka.”

”Näää.”

Sådär fortsatte det under hela påklädningen, men när jag bar ner henne för trapporna tycktes hon ha glömt ordningen och ropade: ”Pappas lilla räka” varvat med ”pappas lilla bebis”, så att det sjöng i betongväggarna i trapphuset.