”Det finns alltså extramadrasser”, sa pappa till mig när vi skulle ordna med övernattningsbestyren.

”Nej då, det är lugnt, Korvas och jag sover i samma säng”, svarade jag och tänkte att det skulle vara mysigt. Ett tillfälle för närhet.

Det var det också. I trettiofem sekunder. Mysigt alltså, tillfället för närhet varade hela natten. Korvas vaknade när jag kröp ner i sängen och lade sina händer på mina kinder och pressade sitt ansikte mot mitt. Jag hann tänka att den här natten skulle bli någonting alldeles speciellt, innan jag förstod att den verkligen skulle det, men inte alls på det sättet som jag hade tänkt mig. Jag tror inte att Korvas låg still i mer än max två minuter på hela natten. Hon pratade och vred och vände på kroppen. Flyttade mina armar och arrangerade om kudden – slet bort den från under huvudet på mig. Hon drog mig i ögonlocken, kinderna och öronen. Oftast var det ömhetsgester, men utförda på ett sätt som mer liknade snytingar. Ibland var det rena försök att flytta på mig.

Det var som att sova med en brottare – en natt med Karelin. En extremt liten Karelin förvisso, men lika envis och målmedveten. Fast besluten att välta över mig i andra positioner än den jag för tillfället råkade befinna mig i.

Första gången jag tittade på klockan var den tre och jag hade inte sovit en enda sekund. Nästa gång jag tittade, mest för att se om det fortfarande fanns något hopp om ett par timmars ordentlig sömn, var klockan sex. Då hade jag lyckats nicka till vid ett par tillfällen, men bara för att direkt bli väckt av en välplacerad spark i magen eller en kärleksfull nagel i ögat. Nästa gång var klockan sju och det var dags att stiga upp.

I natt sov vi i varsin säng. Båda utslagna av föregående natts duster.