I femton år har mina skidbyxor väntat på mig. De har bott i en pjäxväska och tillbringat majoriteten av sina dagar och nätter i källare och på vindar. De har levt i utkanten av mitt liv kan man säga – långt bort från sus och dus. Bara korta stunder har pjäxväskan tagits ut i dagsljus, bara för att kastas in i något fordon för att sedan transporteras vidare till nya adresser. Nya källare och nya vindar.

När jag packade ner dem var jag 21 år gammal. Det var inte någonting dramatiskt, jag skulle bara åka hem igen efter en skidsäsong i alperna. Jag packade väskan som man packar vilken väska som helst egentligen.

Det var så mycket som hände sedan. Avgörande händelser. Jag gick på konstskolor och flyttade till London. Tsunamis, orkaner och terrorattacker. Kärleksförhållanden som blommade, vissnade och dog, blommade, vissnade och dog. När jag packade ner byxorna levde min mamma – hon hade inte ens blivit sjuk.

Om jag bara hade vetat hur det skulle bli hade jag nog stannat upp ett slag och sett storheten i det hela. Jag skulle kanske ha vikt ihop byxorna finare och skrivit en lapp till mig själv i framtiden.

Men det var omöjligt för mig att föreställa mig då att den som packade upp byxorna igen skulle vara en pappa. En 36 år gammal pappa som skulle ut och åka pulka med sin lilla dotter.