Jag var lite smått illamående när jag vaknade i onsdags morse – bakis närmare bestämt. När alarmet ringde vid sju var jag inte alls särskilt sugen på att stiga upp, så jag var inte sen med att, med van hand, snabbt trycka tummen över hela sifferplattan för att försäkra mig om att någon liten del av fingret skulle träffa den knapp som får telefonen att tystna. En halvtimme senare basunerade Korvas ut sina krav på uppstigning, vilka jag var smärtsamt medveten om inte var möjliga att tysta med en tumtryckning.

Om man bara har den aspekten att ta hänsyn till när man står inför valet att skaffa antingen det ena eller det andra, så är en mobiltelefon betydligt bättre än ett litet barn.  

Efter en seg frukost (för mig, för Korvas var den fin) började vi promenera mot dagis i den kalla vintermorgonen. Hon blev direkt röd om nästippen men var på strålande humör och sjöng ”I like the flowers, I like the daffodils, I like the mountains…”, som om vi i själva verket promenerade över en äng en dag i juli, i gassande sol.

Sången fortsatte, men det var bara till och med ”mountains” jag förstod orden. Det slog mig att i och med den här sången, som jag är ganska obekant med, har hon för första gången lärt mig början på en låttext på engelska. För ett par dagar sedan kunde jag bara uppfatta ”flowers” och nu har både ”daffodils” och ”mountains” tillkommit. När resten av orden börjar bli lite tydligare ska jag försöka ignorera det faktum att jag nu har tjuvgooglat och vet att ”the rolling hills” står näst på tur.

Vi fann inga blommor längs vägen, men väl små pinnar, snökockor och hundkiss. Vid platsen för det sista fyndet blev vi stående en bra stund, innan jag lyckades övertyga Korvas om att det inte skulle bli någonting av med hennes planer på att själv kissa där.

På dagis måste min röst ha låtit ansträngd när jag samtalade med personalen, eftersom jag bara pratade på inandning.