Vi har många trappor upp till lägenheten och ingen hiss. Därför har Korvas och jag, ända sedan vi började uppnå en mer civiliserad form av kommunikation, utvecklat olika rutiner för att gå upp och ner för trapporna, för att göra färden lite roligare. Vi har famlat oss fram i mörkret för att hitta, den inte full lika tröga, lysknappen på andra våningen, så att Korvas ska få tända upp i trapphuset. Vi har hoppat ner från sista trappsteget på varje halvvåning, följt av gapskratt. Vi har rutinmässigt stannat för att titta ut genom fönstren på varje våning. Vi har ropat ”hallå!” i små luckor som går att öppna i ett rör som löper genom huset, men som vi inte vet vad det en gång användes till. Röret är nu fyllt med sprutisolering och luckorna påminner om gamla sopnedkastsluckor, förutom att de är väldigt små. Stora nog för att ha kunnat kasta ner plommon i dem, men för små för apelsiner. Vi har gapat och skällt på röret på en våning där det istället för en lucka sitter en fastskruvad platta av metall, som inte går att öppna. Och så vidare.

För en tid sedan startade vi en ny rutin. Det började med att Korvas inte visste på vilken våning vi bodde. ”Här bor vi” sa hon vid varenda dörr vi gick förbi. ”Nä, här bor vi inte”, svarade jag. Så småningom började Korvas få ett visst hum om hur lägenheterna förhöll sig till varandra och började istället säga: ”Här inte bor vi”, vid alla dörrar vi passerade.

Men så fick hon för sig att skämta en dag och sa: ”Hääär bor vi” och pekade mot hörnet på en mellanvåning, där det där röret med metallplattan sitter. Jag började skratta och sedan dess har det fortsatt så, men inte utan att leken har utvecklats. Den senaste tiden, när vi kommer upp till mellanvåningen och Korvas säger ”här bor vi”, så svarar jag: ”Ja här bor vi. Å, vad skönt att få vila lite på soffan.” Och så lutar vi våra mössbeprydda huvuden mot hörnet av väggen och låtsas snarka.

När jag tjuvtittar på Korvas ser jag att hon snarkar med öppna ögon och tittar på mig med förväntansfull blick. Hon vet vad som kommer att hända och väntar bara på att jag ska vakna med ett ryck och utbrista: ”VA!!! HÄR BOR INTE VI”, och sedan hytta med näven och skälla på röret – för att röret inte är vår bostad.

Sen springer vi upp för den sista trappan till vår dörr och Korvas ropar triumferande: ”Här bor vi!”