Alltså jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, men jag måste i alla fall försöka. Vi var precis på Hjältegalan på Cirkus hela familjen. Utom Korvas förstås. Hon sov hemma hos farfar för första gången. Jag vet ännu inte hur översovningen gick – den pågår i skrivande stund – men av det glada avskedet att döma går det alldeles utmärkt.

Vi var alltså på Hjältegalan, precis som förra året. Om någon har hängt med i bloggen sedan dess kanske ni minns Mollys omskakande möte med Idol – Eddie. Han var faktiskt där i år också, men nu är Molly ett år äldre och det var tydligt att några liknande utspel inte skulle äga rum detta år. Men det är bara en parentes, för de som minns.

Det jag egentligen vill berätta om är en av hjältarna, eller snarare en person som en av hjältarna räddade. Hjälten, en kvinna som drev ett spelombud, blev orolig när en av hennes kunder – en gammal och ensam tant – plötsligt uteblev en dag. Hon stod inte där utanför affären klockan nio som hon brukade. Kvinnan blev orolig och efter ytterligare en dag började hon undersöka saken, vilket ledde till att den gamla tanten till slut hittades på sitt badrumsgolv, där hon hade ramlat och brutit lårbenshalsen och blivit liggande i tre och ett halvt dygn. Hon hade varken släkt eller vänner och hade gått en säker död tillmötes, om det inte vore för den omtänksamma kvinnan i affären. Kvinnan i affären var en hjälte, inget snack om den saken.

Under ceremonin på Cirkus, där hjälten fick sitt pris, fick även den gamla tanten komma upp på scenen, skjutsad i rullstol. Strax därefter uppstod en situation då alla på scenen började krama varandra och gratulera hjälten, inklusive hon som körde rullstolen men exklusive den gamla ensamma tanten som satt kvar i sin rullstol ett par meter bakom kramkalaset. Allt hon såg var ryggar och jag kunde inte låta bli att tycka att hon såg lite övergiven ut därbakom. Hon var ju trots allt föremålet för räddningsauktionen – själva förutsättningen för hjältedådet och borde verkligen inte vändas ryggen.

Då hade jag ännu inte upptäckt att hon rullade. Jag vet inte om scenen lutade eller hur det kom sig, men den ensamma gamla tanten, som lämnats utan uppsikt, var på fri rullning. Jag såg det, tillsammans med en stor del av publiken, men den kramande gruppen av värdar och hjältar var så upptagna av varandra att de inte märkte hur tanten okontrollerat färdades allt längre fram på scenen. Ögonblicket innan hon skulle ha krockat med ett podium fick en person ur den kramande klungan syn på tanten och lyckades stoppa henne. Hennes räddare denna gång var den forne rullstolschauffören, hon som några ögonblick tidigare lämnat tanten åt sitt öde.

Situationen var så absurd och så laddad med komik att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.