Barnen hade varsin medalj hängande runt halsen när jag hämtade Korvas på dagis i fredags. De hade haft Nobelfest, med trerätters lunch och fått gå fram en och en och motta ett pris som det stod ”jag är en bra kompis” på, tillsammans med ett foto på dem själva. Senare ville Korvas sova med sin medalj på sig, men det fick hon inte.

”Hur var festen?” frågade jag Korvas när jag kom dit. Då svarade en annan flicka skrattande att hon hade kissat på sig på festen. Hon är det yngsta blöjfria barnet på avdelningen och hade hamnat i en jobbig sits. Det serverades nämligen popcorn i samma ögonblick som hon blev sådär oerhört kissnödig, och då hade hon fattat beslutet att sätta sig på huk, i sin balklänning och kissa på stolen och så småningom golvet.

Stämningen i byggnaden var precis så god som man kan förvänta sig på en fest där samtliga deltagare just har vunnit Nobelpriset. Men det var ändå inte slut i och med det för Korvas del. Hemma väntade efterfesten. ”Kom och sätt dig här med oss” sa Molly till henne när vi kom innanför dörren. Molly och en kompis satt i soffan under en filt och tittade på tv. Och så lyfte hon upp sin lillasyster bredvid sig och Korvas satt knäpptyst och pillade med sin medalj. Noga med att inte röra på sig eller störa på ett sätt som skulle kunna irritera hennes syster och därmed äventyra platsen i hennes knä.