”Då får jag väl sno en då”, tänkte jag till slut. Jag har jagat runt i halva stan efter en pulka, men det finns inga, de är slut. Slut i affärerna och slut hos grossisterna. Förmodligen kom det mycket mer snö och mycket tidigare än pulkfabrikörerna hade planerat för. Och vips så var alla slut, över en natt.

Jag har ju ett ansvar att ge Korvas så fina upplevelser som det bara går. Och att inte utnyttja snön, när den ligger där framför våra fötter i stora drivor, vore närmast ett brott. Ett mycket allvarligare brott än att sno en pulka.

Varje dag, när jag har hämtat Korvas vagn i källaren, har jag stirrat trånande på några pulkor som ligger prydligt staplade i cykelrummet. De verkar inte användas över huvud taget och ligger bara där och dräller, samtidigt som vi inte har någon. Som om de lagts dit för att håna oss.

I fredags tog jag på mig mina gamla skidbyxor och hämtade Korvas tidigt från dagis. Det fick vara slut på orättvisorna nu. Vi skulle åka pulka och den lilla bagatellen att vi inte hade någon skulle inte få komma i vägen för det.

Jag lämnade en lapp på den plats där pulkan hade legat med texten:

Hej! Vi har lånat en pulka och åker i backen utanför skolan. Vi har ingen egen, de är slut överallt, men jag vill så gärna att min lilla dotter ska få uppleva den glädje som lite pulkåkning skänker. Naturligtvis ersätter vi er för eventuella skador. Tack, förlåt och God jul!

/Daniel, tre trappor.

Jag satt bakom Korvas, med en arm runt hennes mage och en arm som roder, och så åkte vi nerför backen om och om igen. För varje gång jag hörde hennes tjutande skratt, när vi kastade oss ut, blev jag mer och mer säker på att jag hade tagit rätt beslut.

Bara en granne med ett hjärta av stål skulle ha missunnat oss den glädjen.