”Jag är lite ledsen på dig pappa” sa Korvas när vi gick nerför trapporna på dagis. ”Jag hittar inte dig”, fortsatte hon.

Jag hämtade henne lite senare igår än jag brukar. Inte mycket, bara tjugo minuter eller så, men under den tiden hann andra barns föräldrar komma. Föräldrar som, om vi har tagit god tid på oss, brukar vara på väg in när vi är på väg ut. Det hade fått Korvas att undra och bli lite ledsen på mig. Men hon blev ändå glad när jag kom och blev ännu gladare när jag sa att vi skulle gå hem och hänga saker i granen. Då började hon dra mig i handen och säga att vi måste gå.

Och så tog vi fram lådan med förra årets egentillverkade julgransdekorationer och skred till verket. Egentligen skulle vi ha tagit fram och dekorerat granen redan för ett par veckor sedan, efter att vi bakat pepparkakor, men under bakningen utbröt ett familjegräl som slutade med att Molly stampade upp på rummet i vredesmod. Sen var julgransstämningen borta.

Men igår var den tillbaka, stämningen, och pyntningen av granen kunde fullbordas. Med familjens minsta och klåfingrigaste dekoratör i spetsen.

”Då får jag väl sno en då”, tänkte jag till slut. Jag har jagat runt i halva stan efter en pulka, men det finns inga, de är slut. Slut i affärerna och slut hos grossisterna. Förmodligen kom det mycket mer snö och mycket tidigare än pulkfabrikörerna hade planerat för. Och vips så var alla slut, över en natt.

Jag har ju ett ansvar att ge Korvas så fina upplevelser som det bara går. Och att inte utnyttja snön, när den ligger där framför våra fötter i stora drivor, vore närmast ett brott. Ett mycket allvarligare brott än att sno en pulka.

Varje dag, när jag har hämtat Korvas vagn i källaren, har jag stirrat trånande på några pulkor som ligger prydligt staplade i cykelrummet. De verkar inte användas över huvud taget och ligger bara där och dräller, samtidigt som vi inte har någon. Som om de lagts dit för att håna oss.

I fredags tog jag på mig mina gamla skidbyxor och hämtade Korvas tidigt från dagis. Det fick vara slut på orättvisorna nu. Vi skulle åka pulka och den lilla bagatellen att vi inte hade någon skulle inte få komma i vägen för det.

Jag lämnade en lapp på den plats där pulkan hade legat med texten:

Hej! Vi har lånat en pulka och åker i backen utanför skolan. Vi har ingen egen, de är slut överallt, men jag vill så gärna att min lilla dotter ska få uppleva den glädje som lite pulkåkning skänker. Naturligtvis ersätter vi er för eventuella skador. Tack, förlåt och God jul!

/Daniel, tre trappor.

Jag satt bakom Korvas, med en arm runt hennes mage och en arm som roder, och så åkte vi nerför backen om och om igen. För varje gång jag hörde hennes tjutande skratt, när vi kastade oss ut, blev jag mer och mer säker på att jag hade tagit rätt beslut.

Bara en granne med ett hjärta av stål skulle ha missunnat oss den glädjen.

Korvas vet att vi ofta har med oss någonting från grovsoprummet när vi har varit där. Kanske en bok, en lampskärm, en ram eller en stol. Att kasta saker där är bara en bisyssla. Skattjakten är det viktiga.

Nu har Korvas blivit så stor att hon inte nöjer sig med att bara ge förslag om vad som ska plockas hem därifrån, utan har börjat samla egna saker. Men hon är fortfarande så liten att hon är begränsad till de saker som ligger på golvet. Eftersom tanken är att allt ska ligga i stora plastcontainrar, är det mest små saker som har råkat hamna på golvet som ligger där. Skräp skulle många säga.

Det finns många som skulle hävda att allt i ett soprum är skräp. Att rummets namn liksom definierar föremålen. Men så är det ju inte. Det är upp till betraktaren och upphittaren att avgöra. Ett föremål upphör ju inte att vara ett föremål bara för att det ställs i ett annat rum, bara för att någon annan inte vill ha det längre.

Senast kom jag hem med en bok av Klas Östergren som jag inte har läst. Och Korvas hittade en gummisnodd, en snörstump och en liten miniatyrkotte av plast.

Det första jag reflekterade över var att det var så många fyror i saldot. Tre fyror av fyra möjliga. 75 procent fyror – det är mycket! Hade livet gått ut på att samla fyror så hade jag varit en bra bit på väg.

Min andra tanke var att kommatecknet satt väldigt långt till vänster. Förödande långt till vänster faktiskt, trots att den satt i mitten. Men det överlämnar jag till matematikerna och filosoferna att grubbla över, hur det kan komma sig att mitten kan vara vänster och viceversa.

Min tredje reaktion var betydligt mer konstruktiv. Jag började brainstorma med mig själv på julklappar för mindre än en krona. Inte för att jag ska köpa 44 julklappar.

Men det ska räcka till mat och nöjen också.

Vi har många trappor upp till lägenheten och ingen hiss. Därför har Korvas och jag, ända sedan vi började uppnå en mer civiliserad form av kommunikation, utvecklat olika rutiner för att gå upp och ner för trapporna, för att göra färden lite roligare. Vi har famlat oss fram i mörkret för att hitta, den inte full lika tröga, lysknappen på andra våningen, så att Korvas ska få tända upp i trapphuset. Vi har hoppat ner från sista trappsteget på varje halvvåning, följt av gapskratt. Vi har rutinmässigt stannat för att titta ut genom fönstren på varje våning. Vi har ropat ”hallå!” i små luckor som går att öppna i ett rör som löper genom huset, men som vi inte vet vad det en gång användes till. Röret är nu fyllt med sprutisolering och luckorna påminner om gamla sopnedkastsluckor, förutom att de är väldigt små. Stora nog för att ha kunnat kasta ner plommon i dem, men för små för apelsiner. Vi har gapat och skällt på röret på en våning där det istället för en lucka sitter en fastskruvad platta av metall, som inte går att öppna. Och så vidare.

För en tid sedan startade vi en ny rutin. Det började med att Korvas inte visste på vilken våning vi bodde. ”Här bor vi” sa hon vid varenda dörr vi gick förbi. ”Nä, här bor vi inte”, svarade jag. Så småningom började Korvas få ett visst hum om hur lägenheterna förhöll sig till varandra och började istället säga: ”Här inte bor vi”, vid alla dörrar vi passerade.

Men så fick hon för sig att skämta en dag och sa: ”Hääär bor vi” och pekade mot hörnet på en mellanvåning, där det där röret med metallplattan sitter. Jag började skratta och sedan dess har det fortsatt så, men inte utan att leken har utvecklats. Den senaste tiden, när vi kommer upp till mellanvåningen och Korvas säger ”här bor vi”, så svarar jag: ”Ja här bor vi. Å, vad skönt att få vila lite på soffan.” Och så lutar vi våra mössbeprydda huvuden mot hörnet av väggen och låtsas snarka.

När jag tjuvtittar på Korvas ser jag att hon snarkar med öppna ögon och tittar på mig med förväntansfull blick. Hon vet vad som kommer att hända och väntar bara på att jag ska vakna med ett ryck och utbrista: ”VA!!! HÄR BOR INTE VI”, och sedan hytta med näven och skälla på röret – för att röret inte är vår bostad.

Sen springer vi upp för den sista trappan till vår dörr och Korvas ropar triumferande: ”Här bor vi!”

Jag var inne på Vivo och handlade och fick ett telefonsamtal. Fem minuter senare stod jag utanför med en hund på halsen. En hund som inte alls var särskilt sugen på att följa med hem till mig. Jag fick dra hunden som en säck potatis efter mig. En säck potatis med klor.

När man ska dra hundar efter sig finns det många fördelar med vintern och snön. Det är bra om underlaget är halt. Det blir mindre friktion då, vilket är mer skonsamt för hundens tassar och gör det avsevärt mycket lättare för den som drar. Eftersom samarbetsvillighet inte tycktes vara något alternativ gladde jag mig oerhört åt det glatta underlaget, där jag gick gatan fram, dragandes på en hund och en kasse mat.

Bilden är lätt att tolka fel. Man vill gärna tro att den illustrerar en promenad med en hund som inte bara lydigt följer med, utan till och med tar täten. Så hade det också varit, om inte jag hade varit på väg åt andra hållet.

Stundtals såg det ut som att hunden inte hade några ben, då hon låg på mage och spjärnade emot, och då kunde jag inte låta bli att tänka på Morrhår och ärtor. När Gösta Ekman gör en egen hund åt en pojke.

Vi hade en riktig bakisdag i söndags, Korvas och jag, trots att vi hade druckit väldigt lite kvällen innan. Jag drack två öl och Korvas ingen, vilket blir ett snitt på en var och det är knappast någonting man blir bakis av.

Däremot kom vi inte hem förrän vid halv tio, en sen tid för Korvas, så hon var nog seg och trött av den anledningen, trots en ganska väl tilltagen sovmorgon.

Hon ville titta på film hela tiden, med små korta avbrott för legobygge, och jag som också var seg lät henne styra. Jag tjatade på henne att komma och lägga sig i soffan med mig och titta, istället för att följa filmen från ett avstånd på 30 centimeter. Jag kunde se att hon log och bara låtsades att hon inte hörde vad jag sa, så jag fortsatte att tjata.

”Men jag vill ju kramas med dig”, sa jag till slut. ”Kan du inte komma hit?”, fortsatte jag. Hon stod och funderade en stund, fortfarande leende, innan hon svarade ”okej då” och kom lunkande fram till soffan och kröp upp bredvid mig. Sedan låg vi så under en filt och klappade varandra i ansiktet.

Efter middagen fick vi ny energi och dansade till The Cure fram till läggdags.

Alltså jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, men jag måste i alla fall försöka. Vi var precis på Hjältegalan på Cirkus hela familjen. Utom Korvas förstås. Hon sov hemma hos farfar för första gången. Jag vet ännu inte hur översovningen gick – den pågår i skrivande stund – men av det glada avskedet att döma går det alldeles utmärkt.

Vi var alltså på Hjältegalan, precis som förra året. Om någon har hängt med i bloggen sedan dess kanske ni minns Mollys omskakande möte med Idol – Eddie. Han var faktiskt där i år också, men nu är Molly ett år äldre och det var tydligt att några liknande utspel inte skulle äga rum detta år. Men det är bara en parentes, för de som minns.

Det jag egentligen vill berätta om är en av hjältarna, eller snarare en person som en av hjältarna räddade. Hjälten, en kvinna som drev ett spelombud, blev orolig när en av hennes kunder – en gammal och ensam tant – plötsligt uteblev en dag. Hon stod inte där utanför affären klockan nio som hon brukade. Kvinnan blev orolig och efter ytterligare en dag började hon undersöka saken, vilket ledde till att den gamla tanten till slut hittades på sitt badrumsgolv, där hon hade ramlat och brutit lårbenshalsen och blivit liggande i tre och ett halvt dygn. Hon hade varken släkt eller vänner och hade gått en säker död tillmötes, om det inte vore för den omtänksamma kvinnan i affären. Kvinnan i affären var en hjälte, inget snack om den saken.

Under ceremonin på Cirkus, där hjälten fick sitt pris, fick även den gamla tanten komma upp på scenen, skjutsad i rullstol. Strax därefter uppstod en situation då alla på scenen började krama varandra och gratulera hjälten, inklusive hon som körde rullstolen men exklusive den gamla ensamma tanten som satt kvar i sin rullstol ett par meter bakom kramkalaset. Allt hon såg var ryggar och jag kunde inte låta bli att tycka att hon såg lite övergiven ut därbakom. Hon var ju trots allt föremålet för räddningsauktionen – själva förutsättningen för hjältedådet och borde verkligen inte vändas ryggen.

Då hade jag ännu inte upptäckt att hon rullade. Jag vet inte om scenen lutade eller hur det kom sig, men den ensamma gamla tanten, som lämnats utan uppsikt, var på fri rullning. Jag såg det, tillsammans med en stor del av publiken, men den kramande gruppen av värdar och hjältar var så upptagna av varandra att de inte märkte hur tanten okontrollerat färdades allt längre fram på scenen. Ögonblicket innan hon skulle ha krockat med ett podium fick en person ur den kramande klungan syn på tanten och lyckades stoppa henne. Hennes räddare denna gång var den forne rullstolschauffören, hon som några ögonblick tidigare lämnat tanten åt sitt öde.

Situationen var så absurd och så laddad med komik att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Jo, det var ju bakning för barnabarnen hos farfar igår (lördag). Det bakades både pepparkakor och lussebullar och för Korvas del kom pepparkakor att bli den huvudsakliga födan den dagen. Först frukost och sedan pepparkakor. Jag var lite trött och ouppmärksam och insåg inte riktigt förrän det var för sent hur många pepparkakor hon faktiskt hade hunnit få i sig. Det syntes både i mungiporna, på tröjan och på reduceringen av det ursprungliga antalet pepparkakor i fatet.

Min syster och hennes två söner var också där. Den äldsta av dem, Leon, är det omöjligt att fotografera utan att han gör grimaser, om man inte lyckas fånga honom när han inte är beredd. Av 20 bilder lyckades jag endast två gånger med det konststycket. Det var någonting med en av ”stollebilderna” som var så vansinnigt roligt att vi vred oss av skratt, vilket sporrade honom och gjorde uppgiften att försöka ta en ”normal” bild ännu svårare.

Korvas och jag stannade kvar längre än de andra och hon fick en chans att läsa böcker med farfar. De var själva en stund och när jag kom fann jag dem sittandes på golvet med varsin bok. Korvas vill ofta ha det så, att man ska läsa varsin bok, men hon väljer gärna ut den bok som hennes sällskap ska läsa. Och så slutar det med att man sitter och tittar i varandras böcker i alla fall.

Barnen hade varsin medalj hängande runt halsen när jag hämtade Korvas på dagis i fredags. De hade haft Nobelfest, med trerätters lunch och fått gå fram en och en och motta ett pris som det stod ”jag är en bra kompis” på, tillsammans med ett foto på dem själva. Senare ville Korvas sova med sin medalj på sig, men det fick hon inte.

”Hur var festen?” frågade jag Korvas när jag kom dit. Då svarade en annan flicka skrattande att hon hade kissat på sig på festen. Hon är det yngsta blöjfria barnet på avdelningen och hade hamnat i en jobbig sits. Det serverades nämligen popcorn i samma ögonblick som hon blev sådär oerhört kissnödig, och då hade hon fattat beslutet att sätta sig på huk, i sin balklänning och kissa på stolen och så småningom golvet.

Stämningen i byggnaden var precis så god som man kan förvänta sig på en fest där samtliga deltagare just har vunnit Nobelpriset. Men det var ändå inte slut i och med det för Korvas del. Hemma väntade efterfesten. ”Kom och sätt dig här med oss” sa Molly till henne när vi kom innanför dörren. Molly och en kompis satt i soffan under en filt och tittade på tv. Och så lyfte hon upp sin lillasyster bredvid sig och Korvas satt knäpptyst och pillade med sin medalj. Noga med att inte röra på sig eller störa på ett sätt som skulle kunna irritera hennes syster och därmed äventyra platsen i hennes knä.