Jag drömde att jag hade skrivit ett jättefint inlägg och tyckte att det var väldigt praktiskt, eftersom Korvas och jag ska iväg till farfar för att baka. I samma sekund som jag slog upp ögonen förstod jag att drömmen inte var sann och tyckte då att det var väldigt opraktiskt, eftersom Korvas och jag nu ska iväg till farfar för att baka.

Jag träffade nyligen en vän i mataffären som hade fått barn en vecka tidigare. Han skulle köpa kakor till sin tjej som satt och ammade i hemmet runt hörnet. I ansiktet på honom lyste en kombination av trötthet och uppspelthet – en ganska vanlig uppsyn hos nyblivna föräldrar. Hos fulla människor också för den delen.

Han pratade om att det var mycket bar överkropp och bebismys och jag blev i hemlighet lite avundsjuk. Korvas framstod plötsligt som en jätte där hon låg och sov, nedsjunken som en geléklump i sin vagn. En underbar geléklump, men dessvärre en geléklump som lagt nakenkramarna på hyllan.

Vidare pratade han om att han började komma in i rutinerna nu, men att det hade varit väldigt ovant i början. Det var någonting med det där ”i början” som jag för en hundradelssekund reagerade lite på, och sedan reagerade över att jag reagerade och slog därefter undan tanken. Alla reaktioner hände inombords hoppas jag. Det skulle störa mig oerhört om jag hade lett ett sådant där leende som kunde tolkas som att jag log åt hans oerfarenhet, då mitt barn är äldre. Det finns gott om människor som ler så, eftersom de tycker att det låter rörande futtigt att prata om ”i början” om en period som inte sträcker sig över mer än en vecka.

Men det är de som har fel, de som ler på det där sättet. De har glömt att tiden i bebisbubblan räknas annorlunda. De har glömt att dagar och nätter flyter ihop och saknar betydelse. De glömmer att de står öga mot öga mot världens mest kompetenta person för sin situation.

De har glömt att en vecka kan vara ett helt liv.

Jag berättade aldrig om Korvas trädkramarperiod tror jag. Jag påmindes just av en bild…

Tillsammans med en nära vän och hans två söner gick Korvas och jag till en 4H-gård i vinterviken i höstas. Vi tittade på djur och promenerade. Det var en fantastisk och solig septemberdag, en sådan där dag som man uppskattar extra mycket därför att man precis har förstått att sommaren redan är förbi. Man försöker liksom njuta av den i efterskott eftersom man aldrig riktigt förstod att den var där när den var där – sommaren.

Korvas var reserverad i början, hon brukar vara det, men på vägen hem hade hon helt slappnat av och var i sitt esse. Hon pratade nonstop med Reuben, min väns äldsta son, som är ett halvår yngre än Korvas, och hon triggades av att han skrattade åt det hon sa. Vid ett tillfälle bad hon mig stanna så att hon kunde krama ett träd, varpå Reuben och Korvas själv skrattade så att de tjöt.

Sedan följde en period på någon månad då Korvas ofta bad mig stanna vid träd och till och med lyktstolpar, även när det var bara hon och jag, så att hon kunde krama dem.

Och ibland till och med ge dem en kyss.

Jag vaknade upp med en gladare känsla än på länge idag, helt utan någon egentlig anledning. Det bor en självlärd liten professor inuti min kropp som blandar vätskor på känn och resultatet kan bli precis hur som helst. Dessa kemiska reaktioner är som ett stort lotteri – det är bara att hålla tummarna på det bästa. Har man tur gömmer det sig perspektiv i den där sörjan. Då kan det som kändes övermäktigt den ena dagen kännas närmast bagatellartat den andra.

Det fanns ingen direkt tid att passa så Korvas och jag tog det lugnt innan vi gick till dagis. Vi hann både läsa bok och leka doktor innan vi gav oss iväg. När vi leker doktor hämtar Korvas en liten kudde som man får vila huvudet mot och så lägger hon imaginär sprit på magen. Sen är det klart och så byter man plats. Alltid samma kur mot alla sorters åkommor. ”Split i magen”. Det är desinfektionsspriten på dagis som ligger bakom, även om jag betvivlar att personalen häller det på barnens magar.

När hon hade gömt sig under ett bord lite väl länge inför påklädningen, drog jag henne till hallen i fötterna. ”Kom nu din lilla räka”, sa jag.

”Näää, Kojas ingen liten räka”, svarade hon.

”Jo, du är pappas lilla räka.”

”Näää.”

Sådär fortsatte det under hela påklädningen, men när jag bar ner henne för trapporna tycktes hon ha glömt ordningen och ropade: ”Pappas lilla räka” varvat med ”pappas lilla bebis”, så att det sjöng i betongväggarna i trapphuset.

En återkommande lek som Korvas har är att bädda ner saker. Mjukisdjur och plastföremål, eller vad som helst egentligen. Allting förtjänar att bäddas ner någon gång ibland. Oftast får de vila på en kudde och så drar Korvas en filt över dem. Ibland blir hon rasande under proceduren. Då är det någonting som har gått snett, men man förstår aldrig vad det är. Kanske hamnar inte filten precis där hon har tänkt, eller så lägger sig föremålet på sidan när hon vill att det ska ligga på rygg. Man vet inte, det förblir ett mysterium.

Jag minns hur hon kunde bli ursinnig under sina tidigaste försök att arrangera saker. Omsorgsfullt lade hon ner hårspännen i en glasburk och det tog ett tag innan jag förstod att det som utlöste hennes vrede var när spännena hamnade på rygg. Dessvärre ville spännena på grund av sin form helst ligga just så, på rygg, varför uppgiften krävde enorm koncentration och fingerfärdighet.

Korvas och hennes bästa vän lekte pappor på dagis häromdagen. Det tyckte jag var fint.

Senare blev jag nerbäddad i soffan, tillsammans med ett par bilar, en kanin och några små plastdjur. Om jag råkade öppna ögonen sa Korvas åt mig att blunda igen och så lade hon en filt över mig. Sedan klappade hon mig på benet och viskade ”sov gott” och ”god natt” och ”måste vara tysta”.

Sådana är de papporna. Sådana som pysslar om.

I femton år har mina skidbyxor väntat på mig. De har bott i en pjäxväska och tillbringat majoriteten av sina dagar och nätter i källare och på vindar. De har levt i utkanten av mitt liv kan man säga – långt bort från sus och dus. Bara korta stunder har pjäxväskan tagits ut i dagsljus, bara för att kastas in i något fordon för att sedan transporteras vidare till nya adresser. Nya källare och nya vindar.

När jag packade ner dem var jag 21 år gammal. Det var inte någonting dramatiskt, jag skulle bara åka hem igen efter en skidsäsong i alperna. Jag packade väskan som man packar vilken väska som helst egentligen.

Det var så mycket som hände sedan. Avgörande händelser. Jag gick på konstskolor och flyttade till London. Tsunamis, orkaner och terrorattacker. Kärleksförhållanden som blommade, vissnade och dog, blommade, vissnade och dog. När jag packade ner byxorna levde min mamma – hon hade inte ens blivit sjuk.

Om jag bara hade vetat hur det skulle bli hade jag nog stannat upp ett slag och sett storheten i det hela. Jag skulle kanske ha vikt ihop byxorna finare och skrivit en lapp till mig själv i framtiden.

Men det var omöjligt för mig att föreställa mig då att den som packade upp byxorna igen skulle vara en pappa. En 36 år gammal pappa som skulle ut och åka pulka med sin lilla dotter.

Alltså, vissa saker ska man ju låta bli att analysera och jag vill inte få er att tycka mindre om den lilla sockerbagarfilmen, men jag känner ett starkt behov av att diskutera en detalj i den. Redan när jag spelade in filmen med Korvas lade jag märke till att det vid ett tillfälle lät som att hon knäppte med fingrarna.

Eftersom jag är den jag är kunde jag inte släppa det och var tvungen att gå igenom filmen och spela den fram och tillbaka för att försöka ta reda på om det verkligen var det hon gjorde, om än oavsiktligt. Allt tyder på att det faktiskt är så. En ganska bra knäppning också, om jag får säga det själv. Och det får jag väl eftersom jag inte gjorde knäppningen själv. Att Korvas skulle säga det själv är nog inte att räkna med, då hon knappast var medveten om att den över huvud taget ägde rum.

Vill man höra knäppningen i originalfilmen finns den precis mittemellan 13e och 14e sekunden.

Om man väljer att titta på den här lilla ”analysfilmen” är det klokt att inte föreställa sig en kniv i Korvas hand. Gör man det går det sedan inte att tvätta bort likheterna med ”Den onda dockan”.

Och då försvinner ju onekligen det mesta av julstämningen.

Okej, jag pallar inte längre. Jag måste få ventilera en fråga med er och ni kan vara fullkomligt trygga över att det inte har någonting med *** (hönornas potentiella avkommor) att göra.

Saken är den att varje gång jag går in på inställningarna till bloggen så finns där, längst ner på sidan, en röd knapp som det står ”Radera blogg” på. Rörande nog står det i anslutning till knappen också beskrivet vad som händer om man trycker på den, alltså att den försvinner – bloggen. Visserligen lite kryptiskt formulerat med en antydan om att den kanske finns kvar någonstans, men att andra inte kan se den och att jag inte får tillgång till den. Vilket ändå måste betraktas som att den är borta, om varken jag eller någon annan kan se den. Alltså om man raderar bloggen så försvinner den, på ett eller annat sätt, det är jag på det klara med. Men händer det direkt eller dyker det upp ett ”är du säker?” innan den raderas för gott? Det borde det.

Jag får sådana oerhörda tvångstankar varje gång jag ser den där knappen. Jag får liksom mentalt binda fast mig själv för att inte trycka på den. Bara att ha möjligheten att på en sekund ta bort något som tagit över två år att göra, är både lockande och skrämmande, det gör mig nervös.

Och vad som gör det hela så mycket värre är alltså ovissheten om man får en andra chans eller inte. Det blir liksom en anledning i sig att trycka på knappen. Som en andra tvångstanke. Om den första är förstörelsens tvångstanke så är den andra nyfikenhetens. Skulle jag få en möjlighet att ställa allt till rätta igen om jag råkade förlora mig för en sekund och ge vika för tvångstankarnas destruktiva krafter?

Jag tror inte att jag kommer att finna någon ro, innan jag har svaret på den frågan.

Är det någon som vet?

Jag var lite smått illamående när jag vaknade i onsdags morse – bakis närmare bestämt. När alarmet ringde vid sju var jag inte alls särskilt sugen på att stiga upp, så jag var inte sen med att, med van hand, snabbt trycka tummen över hela sifferplattan för att försäkra mig om att någon liten del av fingret skulle träffa den knapp som får telefonen att tystna. En halvtimme senare basunerade Korvas ut sina krav på uppstigning, vilka jag var smärtsamt medveten om inte var möjliga att tysta med en tumtryckning.

Om man bara har den aspekten att ta hänsyn till när man står inför valet att skaffa antingen det ena eller det andra, så är en mobiltelefon betydligt bättre än ett litet barn.  

Efter en seg frukost (för mig, för Korvas var den fin) började vi promenera mot dagis i den kalla vintermorgonen. Hon blev direkt röd om nästippen men var på strålande humör och sjöng ”I like the flowers, I like the daffodils, I like the mountains…”, som om vi i själva verket promenerade över en äng en dag i juli, i gassande sol.

Sången fortsatte, men det var bara till och med ”mountains” jag förstod orden. Det slog mig att i och med den här sången, som jag är ganska obekant med, har hon för första gången lärt mig början på en låttext på engelska. För ett par dagar sedan kunde jag bara uppfatta ”flowers” och nu har både ”daffodils” och ”mountains” tillkommit. När resten av orden börjar bli lite tydligare ska jag försöka ignorera det faktum att jag nu har tjuvgooglat och vet att ”the rolling hills” står näst på tur.

Vi fann inga blommor längs vägen, men väl små pinnar, snökockor och hundkiss. Vid platsen för det sista fyndet blev vi stående en bra stund, innan jag lyckades övertyga Korvas om att det inte skulle bli någonting av med hennes planer på att själv kissa där.

På dagis måste min röst ha låtit ansträngd när jag samtalade med personalen, eftersom jag bara pratade på inandning.

Hoppas att det här kan skänka lite julstämning!