En återkommande lek som Korvas har är att bädda ner saker. Mjukisdjur och plastföremål, eller vad som helst egentligen. Allting förtjänar att bäddas ner någon gång ibland. Oftast får de vila på en kudde och så drar Korvas en filt över dem. Ibland blir hon rasande under proceduren. Då är det någonting som har gått snett, men man förstår aldrig vad det är. Kanske hamnar inte filten precis där hon har tänkt, eller så lägger sig föremålet på sidan när hon vill att det ska ligga på rygg. Man vet inte, det förblir ett mysterium.

Jag minns hur hon kunde bli ursinnig under sina tidigaste försök att arrangera saker. Omsorgsfullt lade hon ner hårspännen i en glasburk och det tog ett tag innan jag förstod att det som utlöste hennes vrede var när spännena hamnade på rygg. Dessvärre ville spännena på grund av sin form helst ligga just så, på rygg, varför uppgiften krävde enorm koncentration och fingerfärdighet.

Korvas och hennes bästa vän lekte pappor på dagis häromdagen. Det tyckte jag var fint.

Senare blev jag nerbäddad i soffan, tillsammans med ett par bilar, en kanin och några små plastdjur. Om jag råkade öppna ögonen sa Korvas åt mig att blunda igen och så lade hon en filt över mig. Sedan klappade hon mig på benet och viskade ”sov gott” och ”god natt” och ”måste vara tysta”.

Sådana är de papporna. Sådana som pysslar om.