Jag berättade aldrig om Korvas trädkramarperiod tror jag. Jag påmindes just av en bild…

Tillsammans med en nära vän och hans två söner gick Korvas och jag till en 4H-gård i vinterviken i höstas. Vi tittade på djur och promenerade. Det var en fantastisk och solig septemberdag, en sådan där dag som man uppskattar extra mycket därför att man precis har förstått att sommaren redan är förbi. Man försöker liksom njuta av den i efterskott eftersom man aldrig riktigt förstod att den var där när den var där – sommaren.

Korvas var reserverad i början, hon brukar vara det, men på vägen hem hade hon helt slappnat av och var i sitt esse. Hon pratade nonstop med Reuben, min väns äldsta son, som är ett halvår yngre än Korvas, och hon triggades av att han skrattade åt det hon sa. Vid ett tillfälle bad hon mig stanna så att hon kunde krama ett träd, varpå Reuben och Korvas själv skrattade så att de tjöt.

Sedan följde en period på någon månad då Korvas ofta bad mig stanna vid träd och till och med lyktstolpar, även när det var bara hon och jag, så att hon kunde krama dem.

Och ibland till och med ge dem en kyss.