Det var som om gravstenarna hade bytt om till festkläder och hälsade mig välkommen på Norra kyrkogården igår. Alla stod stiligt i givakt med sina vita hattar på huvudet. Man kunde se på avsaknaden av fotspår på de snöbeklädda vägarna att jag skulle få vara ifred.

När jag kom fram till mammas område blev jag rädd att jag skulle bli tvungen att vända hem igen. Gravstenarna är liggande där och allt var täckt av en halvmeter snö. För någon som inte visste bättre såg det ut som vilken snöbeklädd kulle som helst. Jag visste på ett ungefär var mammas plats var, men ”på ett ungefär” är ett alldeles för stort område att leta på, när man har att göra med stora snömassor och ingenting att gräva med.

Dessutom ville jag helst undvika att vandalisera de andra gravarna i mitt blinda sökande efter mammas plats. Men ett försök, en chansning, var jag tvungen att göra, det skulle kännas futtigt att vända hem annars. Så jag valde noga ut en plats och skyfflade upp ett hål med fötterna tills jag stötte emot någonting hårt. Jag skrapade lite till med foten och såg några bokstäver titta fram. Tillräckligt många för att känna igen mittenpartiet i mitt eget efternamn och förstå att jag hade haft en osannolik tur och prickat rakt på mammas sten.

Jag hade burit med mig en liten flaska mousserande vin och två plastglas dit och så fort hela stenen var avtäckt sköt jag iväg korken och fyllde glasen till bredden. Sedan skålade jag och tömde innehållet i det ena glaset i strupen och hällde det andra över stenen. Och så pratade jag en liten stund och det kändes ganska fånigt, men efter ett tag glömde jag liksom bort mig och stod där och småpratade ganska avslappnat. Så avslappnat det nu kan bli när man pratar med en sten.

Sen skrev jag en grattislapp som jag släppte ner i flaskan, innan jag ställde den tillsammans med glasen i snön ovanför. Visst hade jag kunnat ta skräpet med mig hem, men det var meningen att det skulle vara lite stökigt.

Jag ville att det skulle synas att det hade varit 60-årskalas på Norra.