Den engelska debuten
avVi var lite småtrötta både Korvas och jag, den första dagen på det nya året. Men det var en ganska behaglig trötthet – lite slötrötta sådär. Det är sällan jag använder mig av uttrycket ”att skrota”, men jag tror att det var precis det Korvas och jag gjorde igår. Vi skrotade. Vi pysslade, lekte inte nudda mark med ballonger, målade och såg på film. Egentligen skiljde sig inte aktiviteterna alls från de vanliga, men sättet vi gjorde dem på var lite annorlunda.
Senare skulle vi iväg och fika hos en kompis i Gröndal. Jag hade aldrig varit i lägenheten förut och slängde en snabb blick på kartan innan vi gav oss iväg och noterade att bostaden låg längst bort på sin gata. Tio minuters promenad ungefär. När vi hade klivit av tvärbanan och vikit av på den rätta gatan framgick det oerhört tydligt att promenaden inte skulle bli någon lätt match. Framför oss låg en backe som var ett par hundra meter lång, klädd i ett täcke av riktigt tjock snö. Efter att jag hade kört Korvas som en plog framför mig i tio meter ungefär, började jag fundera på om jag över huvud taget skulle orka hela vägen. Varje steg jag tog slirade jag med fötterna och jag började redan bli riktigt varm och pulsen var hög. Korvas satt och kastade sig fram och tillbaka i vagnen, med avsikten att hjälpa till. Vi var envisa och kämpade hela vägen fram och var svettiga och varma som en maratonlöpare när vi nådde målet.
Korvas sa knappt ett enda ord under de dryga två timmar vi var där. Vi pratade engelska, därför att en vän, en engelsman var på besök. Det var första gången Korvas hörde mig prata på ett främmande språk och tittade upp på mig med ett frågande uttryck, från sin position i mitt knä.
En av hennes favoritfilmer, Princess Mononoke, är på engelska. Korvas brukar kalla den för ”vargarna”, därför att det är stora vargar med i den. Så när vi promenerade hemåt förklarade jag att vi hade pratat precis som i hennes favoritfilm. Då började hon rabbla upp en rad obegripligheter i en skällande ton. Jag förstod aldrig vad hon sa, men förmodligen framstod min förklaring som ett hån.
Den upplevelse som Korvas just hade haft hade ingenting med hennes favoritfilm att göra. Bara en dåre kunde göra en sådan jämförelse.