Då och då (jag försöker göra det ofta) händer det att jag föreställer mig djuret bakom den köttprodukt jag för tillfället äter. Om jag för tillfället äter en köttprodukt det vill säga. Alltså att jag verkligen frammanar djuret för mitt inre – hur det ser ut och hur det luktar och låter. Igår tillexempel, när jag gjorde en stor skinkmacka, tänkte jag på grisar. Det är nyttigt tror jag, för det är lite konstigt att vara köttätare om man inte tillfullo kan förlika sig med att det faktiskt är djur man äter, och inte bara anonyma köttklumpar.

Men igår skenade det iväg lite och ett minne från barndomen spelade upp sig. Våra grannar på landet var grisbönder. Allt var ganska småskaligt och idylliskt sådär och på sommarloven brukade vi leka inne i svinstian och ge grisarna namn. En populär lek var att vi låtsades att de blev sjuka och att vi, i egenskap av veterinärer, räddade dem gång på gång. Vi sa att de fick tyfus. Grisarna fick tyfus mest hela tiden. Någon kunde ropa från andra änden av stian att en gris hade fått tyfus och då skyndade vi andra till undsättning. Bara för att i nästa sekund nås av det fruktansvärda beskedet att ytterligare någon gris hade drabbats. Det var en så smittsam sjukdom att det inte var ovanligt att samma gris fick tyfus flera gånger om dagen. Bodemedlet var att spruta in vatten i munnen på dem, med en stor spruta (utan nål).

Grisarna tycktes inte ha någonting emot att bli botade mot tyfus, då vi sprutade in vätskan mycket försiktigt och de gillade att dricka vatten. De lapade ivrigt i sig av medicinen. Mycket talar för att grisarna roades precis lika mycket av den här leken som vi. För de allra törstigaste svinen måste den här leken ha betraktats som första klassens betjäning. Det kan mycket väl ha förhållit sig så att det var grisarna som lekte med oss. De var romerska kejsare och vi deras slavar och tjänare, och det vi i vår enfald tolkade som symptom på sjukdomen, eller rop på hjälp, var i själva verket stränga befallningar. ”Hit med en skvätt av det läckra vattnet, era slynglar.”

Hur det än förhöll sig med den saken, vem som lekte med vem, så var jag en sann veterinär i mitt hjärta då. Och det var nu veterinären i mig som åter tittade på skinkmackan framför mig, efter att hastigt ha ryckts ur mina drömmerier, och för ett ögonblick tappade jag aptiten.

Allt blev så klart för mig då att den jag var i stånd att äta upp, lika gärna hade kunnat vara en av mina patienter.