Det är den sjunde januari och jag tänker på drömmar.

Efter att mamma dog drömde jag om henne varje natt under åtta månaders tid. Det var inte bara som det kändes, utan det var så. VARJE natt, 240 nätter i rad, drömde jag om min mamma. Om hon inte dog så var hon alltid sjuk i drömmarna – utan hår och uppsvälld som en ballong. Jag drömde att jag mötte henne på gatan av en slump, eller att hon plötsligt ringde. Jag blev alltid både glad och rädd. Glad därför att jag tänkte att det måste betyda att hon levde, men rädd eftersom hon egentligen var död. ”Men du är ju död mamma”, brukade jag säga.

Det gjorde mig ledsen att hon alltid var sjuk i drömmarna. Jag hade känt henne i 25 år och bara knappt tre av de åren hade hon varit sjuk, och bara det sista året var sjukdomen inte längre möjlig att dölja bakom kläder. Hon förtjänade andra minnen. Mamma hade liksom blivit en sjukdom, snarare än en person.

Så slutade det plötsligt med en annan dröm. Det var ingenting speciellt som hände. Vi åkte i en bil och skrattade åt någonting ovidkommande, men mamma var sitt friska jag och det var en fin känsla i bilen. Jag vaknade med en annan stämning i kroppen. Det blev den sista drömmen om mamma. Inte den sista någonsin, men den som bröt den 240 dagar långa sviten. Nu går det många månader mellan gångerna.

Det var elva år sedan nu och jag måste anstränga mig ännu hårdare för att tänka bortom sjukdomen. Minnena dessförinnan blir mer overkliga, samtidigt som sjukdomen tar allt större plats. Jag visste inte att det fanns en sorts cancer som fortsatte att spridas efter döden. En cancer som kastar sig över det förflutna, när den ätit klart av livet. En cancer som vet att inte förrän det sista friska minnet har förvandlats till en tumör, har någon dött på riktigt.

Men några finns det kvar och dem tänker jag hålla fast vid. Så idag, som skulle ha varit mammas 60-årsdag, får jag fira dem istället.