Jag har varit sentimental idag och gråtit två gånger åt två olika, ganska fåniga, filmer. Och så gick jag upp och satte mig vid datorn och tänkte att jag skulle försöka åstadkomma ett någorlunda vettigt inlägg. Om jag verkligen koncentrerade mig, tänkte jag, så kanske jag skulle kunna tvinga fram orden. Men istället började jag titta på gamla bilder på Korvas och blev sådär oerhört sentimental igen. Grät en skvätt till och tänkte att allt är fint och sorgligt på samma gång. Och så kände jag en vansinnigt stor längtan efter att gå in och krama Korvas. Väcka henne och krama henne hårt. Lyckligtvis hade jag tillräckligt med sans kvar i kroppen för att förstå att man inte beter sig på det viset. Man stormar inte in mitt i natten och väcker små barn bara för att man är snyftig och nostalgisk.

Då vaknade hon. Gnydde inifrån sovrummet och hade tappat nappen. På en sekund hade önskedrömmen förenats med plikten och lyckan var gjord.