Det är min sovmorgon idag och jag försöker låta pigg när telefonen ringer, trots att den väcker mig ur den djupaste sömn. Sovmorgnar är ingenting man skyltar med framför någon som man vet inte har kunnat unna sig den lyxen. Det är lite som att vara rik och vifta med pengar framför en fattig – tror jag.

Det är min syster som ringer. Hon berättar att hennes barn har pratat om att de vill ha tillbaka filmen Peter Pan som Korvas har fått låna. Under samtalet skriker hennes båda söner i bakgrunden att de också vill prata med mig. Den äldsta får telefonen i handen och säger: ”Ja, det är sant som hon säger – vi vill ha tillbaka Peter Pan!”

Sedan är det den yngstas tur, han som bara är tre månader äldre än Korvas, att ta över telefonen. Han vräker ur sig femton gånger på raken att de vill ha tillbaka filmen Peter Pan.

Budskapet kunde inte bli tydligare. De vill ha tillbaka filmen Peter Pan.

Trots att jag har vetat att den här dagen skulle komma är det mycket illavarslande. För den film som min systers familj så desperat gärna vill ha tillbaka, och den film som är Korvas absoluta favoritfilm råkar nämligen vara en och samma.

”Ojojoj, det här kommer att bli trubbel”, tänker jag och masar mig upp ur sängen.