”Hallå”, ropade jag i falsett när jag kom in i hallen. Röstförställningen var för att skoja med Korvas och hon började skratta och kom utspringande med öppna armar, förberedd på en omfamning. ”Vad kul”, sa hon när vi kramades. Då syftade hon inte på falsettskämtet utan sa bara ”vad kul” som en välkomstfras. Det tyckte jag var kul.

Jag frågade hur hon hade haft det på dagis och hon berättade att mamma hade hämtat henne. Det är oftast jag som hämtar, så det fanns ett visst nyhetsvärde för Korvas att berätta det. Men kanske inte just för mig. Det visste jag ju redan. Det var faktiskt det enda jag visste om den dagen på dagis, att Lisa skulle komma och hämta henne. Vi hade kommit överens om det, Lisa och jag.

Men det kan ju inte Korvas veta. Hon kan inte förväntas veta att vi kommunicerar med varandra över huvud taget, Lisa och jag. Hon ville kanske göra mig uppmärksam på den osannolika tur hon hade haft, just den här dagen. Vilket enastående sammanträffande, att mamma råkade dyka upp när inte pappa kom. Ganska rörande egentligen. Korvas går iväg till en plats varje dag och bara håller tummarna för att någon ska komma och hämta henne sen.

Och det har ju funkat bra hittills.