Någonting frambringar stort motstånd för Korvas att promenera i snö. Så fort marken inte är alldeles jämn blir hon lite besvärad och om det rör sig om mycket snö blir hon närmast paralyserad och lyfter upp armarna i luften och ropar ”komma”, med darrande röst. Vilket betyder att hon vill bli buren.

Hon ville gå till baksidan av gården, där det finns en liten lekplats som numera mer ser ut som snötäckta kullar. Jag sa att då fick hon gå själv, att jag inte orkade bära henne dit. Vi hade precis åkt pulka och jag var lite trött efter att ha dragit upp henne för backen en massa gånger. Dessutom var det fullt möjligt för henne att gå dit för egen maskin. Och man kan inte bära runt på sina barn vart de än ska. Inte om de har egna, fullt fungerande ben.

Hennes önskan att besöka lekplatsen visade sig i alla fall starkare än rädslan för att gå på ojämna ytor, så till slut gav hon efter. Hon gick fram i snön som om hon balanserade på en lina, uppspänd mellan två skyskrapor. Som om minsta lilla felsteg skulle kunna innebära ett handlöst och dödligt fall. Hon gladdes åt att det blev spår där hon satte sina fötter och där snön blev för djup böjde hon sig ner och borstade bort det värsta med händerna. Sedan fortsatte hon.

På vägen tillbaka gick jag någon meter i förväg och drog pulkan efter mig. Olyckligtvis gjorde pulkan ett spår i snön precis där det var tänkt att Korvas skulle göra sitt spår. Då stannade hon upp och pekade förtvivlat på de tunna strecken och ville ha dem ogjorda. Jag sa att hennes fotavtryck skulle synas i alla fall. Snön var ändå inte orörd, det fanns massor av andra avtryck där. Inte minst de som Korvas själv hade gjort, på väg åt andra hållet. Men hon vägrade att gå en millimeter till, som om spåret från pulkan utgjorde en hög mur eller ett stup. Och där stod hon sedan och skrek.

Jag lämnade henne där och tänkte att hon fick komma efter. Hennes skrik hördes ända ner till källaren, där jag lade tillbaka pulkan. Det fanns en tid när det räckte med att försvinna ur synhåll för att hon skulle skynda sig efter. Så är det inte längre. Hon stod kvar i flera minuter och skrek, utan att röra sig ur fläcken. Jag frös om fingrarna och ville in i värmen och gick till slut tillbaka och hämtade det skrikande barnet.

På vägen upp tänkte jag att vissa strider vinner man och vissa förlorar man. Och det här var ett solklart fall av det senare.