Jag hade brev hemma som skulle postas, så på vägen från dagis köpte jag frimärken. För Korvas verkade det fullständigt orimligt att jag skulle gå in i en affär för att handla två små klistermärken med blommor på, för att sedan behålla dem själv. Naturligtvis måste det vara presenter till henne, de fina märkena.

Hon fick hålla dem hela vägen hem och bar dem som skatter, trots att jag förvarnade henne flera gånger om att jag behövde använda dem sen. Att jag måste klistra dem på kuvert. För henne lät mina ord bara som meningslöst pladder, ingenting som skulle kunna hota hennes ägande av klisterlapparna, så när jag senare verkligen stod på mig och krävde tillbaka märkena blev hon bestört. Med löften om att vi skulle göra egna klistermärken sen och med villkoret att Korvas fick klistra dem på kuverten, gav hon i alla fall till slut med sig.

Så efter att Korvas hade klistrat fast märkena på kuverten, det ena upp och ner och det andra så att man fick vika det över kanten, skred vi till verket och gjorde våra egna. På målarbordet lade vi fram ett blankt A4-ark med skyddsplastförsedd klistrig baksida. Jag ritade upp ett tjugotal rutor på pappret, som skulle utgöra ramarna för våra hemmagjorda klistermärken, och så ritade vi figurer och krusiduller tills alla rutor var fyllda.

Sedan pekade jag ut en plats på väggen i köket, bredvid matbordet, där det var okej att sätta upp märkena. Därefter sprang Korvas mellan köket och det lilla målarbordet tills alla frimärken var uppsatta, under tiden som jag satt och klippte ut fyrkanterna och pillade bort skyddsplasten. Det var ett arbete som tog gott och väl tjugo minuter, utan raster, och när vi var klara fotograferade jag Korvas bredvid hennes collage.