Jag hittade några gamla och mycket primitiva skisser häromdagen. Hasigt ritade på ett papper som sedan har legat i bakfickan på olika jeans i jag vet inte hur länge. Det är ingenting ovanligt att jag bär runt på papper väldigt länge. Till slut glömmer jag bort vad det är men tänker att det kan vara viktigt och flyttar över papperna till nästa par jeans när jag byter byxor, utan att för den skull kolla efter vad det är. Men då och då gör jag små kontroller, vi kan kalla det stickprov, av vad jag egentligen bär omkring på, och dessa primitiva skisser är ett fynd från en sådan kontroll.

Skisserna är väl egentligen bara några månader gamla, men själva idén har många år på nacken. Idén om att göra boken ”Hundra sätt att slippa bjuda”. En bok med illustrerade knep som man kan ta till när man har någonting som man inte vill bjuda på, men ändå inte vill säga det rätt ut. När man inte vill framstå som snål. Knepen är nämligen konstruerade på ett sådant sätt att man ska kunna framstå som givmild, men samtidigt slippa undvara någonting som man helst vill ha själv. Genialt.

Hittills har jag bara tre uppslag, varav en möjligen är opassande, så sitt inte och håll inne på era briljanta idéer om ni har några. Det är långt kvar till hundra. Möjligen kommer jag bli tvungen att ändra titeln lite, men ”Tre sätt att slippa bjuda” håller inte i bokform, så det är ändå en bra bit kvar.

Två av idéerna, alla utom den opassande, är inspirerade av barn. Ett och samma barn faktiskt, en mästare i sin genre – konsten att slippa bjuda. Nu har hon dessvärre varit vuxen i drygt tjugo år, varför jag sannolikt inte kan förvänta mig några nya uppslag därifrån. Dessutom har vi ingen kontakt längre. Och det är möjligt att hon skulle känna sig förolämpad om jag frågade. Men blotta tanken på alla skatter som jag kan ha missat får mig att svettas av grämelse.

I tre olika inlägg kommer jag nu att presentera mina idéer för er, och först ut är knepet med godispåsen. Med tanke på skissens påvra kvalitet känner jag mig nödgad att förklara vad det är ni ser. Det som liknar en klo föreställer i själva verket en hand som håller hårt om en godispåse. Innan man bjuder sin vän på godis så delar man upp godisarna i två plan, varav endast det översta är åtkomligt för vännen, eftersom underplanet vaktas av knipande fingrar. Ett övre plan med äckliga godisar och ett undre plan med goda godisar. När vännen upplever att hon har nått botten av påsen så är det i själva verket bara botten av det övre planet, dina fingertoppar, hon känner. Eller han, naturligtvis. Vännen kan ju självfallet också vara en han, och även när så är fallet måste denne till varje pris hindras från att bli bjuden – på goda godisar.