Jag hade fått en hundralapp i något sammanhang när jag var liten. Kanske en födelsedag eller liknande. Då var det den gamla hundralappen som gällde, den med Gustav II Adolf på. Det var alldeles fantastiskt och overkligt på något vis, att jag ägde en så stor sedel, tyckte jag. Hundralappen kändes som omslaget till en möjligheternas bok. En bok fylld med oskrivna sidor om äventyr och upplevelser och det stod i min makt att förverkliga dem och bestämma innehållet i boken. Precis när jag ville kunde jag växla in hundralappen mot ett äventyr.

Ibland kunde jag rota fram den från där jag hade gömt den i en byrålåda, bara för att titta på den. För att försäkra mig om att den fanns kvar och för att drömma mig bort.

Jag kan som mest ha varit fem år när det här hände, för jag vet var vi bodde då och vi flyttade därifrån när jag var fem. Vi var i en affär och jag hade fått syn på en jättestor isbjörn. Det var det största mjukisdjur jag någonsin hade sett och jag blev som förhäxad vid första ögonkastet. Omedelbart satte jag igång med en stor övertalningskampanj med syftet att få mina föräldrar att köpa den åt mig. Det var fruktlösa försök – isbjörnen var dyr och varken födelsedag eller julafton var i antågande. Men jag kunde ju alltid köpa den själv, och jag blev påmind om att jag faktiskt hade en egen hundralapp, vilket råkade vara priset för björnen.

Det kan ha varit mitt livs svåraste beslut och den tid som förflöt fram tills jag var tvungen att bestämma mig, när mina föräldrar var klara med handlingen, kändes som en evighet och som ett ögonblick på samma gång. Tankarna flög fram och tillbaka så att det susade i mitt lilla huvud. Skulle jag någonsin kunna glömma isbjörnen och förlåta mig själv, om jag inte köpte den? Samtidigt visste jag att om jag köpte den så skulle min hundralapp skifta form från någonting som innebar obegränsade möjligheter till en enda faktisk sak. Tusen drömmar mot en verklighet.

Jag valde isbjörnen. Ett avgörande val. Jag hade varit en annan människa idag om jag inte hade köpt den. Isbjörnen följde sedan med mig under väldigt många år, utan att jag för en sekund ångrade mitt beslut.

Nu ligger den på vinden och mycket snart, kanske redan ikväll, ska jag ge den till Korvas.